Min kompis Kenneth är en klok man. Han har tänkt många kloka tankar, och sagt många kloka saker. När det gäller ämnet mat har han gjort den ultimata livsnjutaranalysen. Tänk er att man sitter ner i goda vänners lag för att inta en middag. ”Först äter man för att man är hungrig”, konstaterar Kenneth. ”Sedan äter man för att det är gott.” Efter det följer ett stadium när man ”äter för att det är kul”, och slutligen äter man ”för att det finns mat kvar”.
Det finns många kloka saker som sagts om njutningen att äta. Om något som var riktigt, riktigt gott lär ha sagts att ”Det här, det var godare än kräm. Och kräm som är så gott.” Fast citatet ska uttalas på bred hälsingedialekt för att helt komma till sin rätt.
Ibland sätter man väldans konstiga namn på maträtter. Jag och Kära Hustrun intog härförleden en massa-rätters-måltid i herrgårdsmiljö. Den inleddes med lax med blomkålsskum och en blåmusselcappuccino. Då fick jag lära mig att cappuccino inte nödvändigtvis har med kaffe att göra. I detta fall rörde sig om soppa med lite skum på toppen, serverad i en liten kopp av glas. Blomkålsskum, det liknade närmast en soppa som körts genom en jetmotor på fulla varv. Sedan följde sotad oxfilé och en potatisterrin. Det är ett finare sätt att säga kött och potatis. Att oxfilén är sotad betyder inte att den är täckt av sot, upptäckte jag snart. Och vad en terrin är kollade jag upp på nätet. Det är typ en potatisgratäng som man har lagt i press under en massa tunga böcker, eller liknande, och låtit stå över natten. Man kan krångla till saker i det oändliga. Men det blev fasligt gott. ”Göttare än kreem”, skulle man kunna säga.
Jag minns en gång när jag som barn hamnade med mina föräldrar på ett matställe där man kunde beställa ”elefantöra och pommes frites”. Det lät ju fasligt exotiskt. Fast jag misstänker att det inte var varken elefant eller öra i den där platta köttbiten jag fick på tallriken. Å andra sidan misstänker jag att en hel del av den ”oxfilé” som restaurang Skitiga Duken serverar inte nödvändigtvis är vare sig oxe eller filé heller.
Och så var det drängen som kom in i stugan och under tystnad började sleva i sig av rabarberkrämen. Efter en god stunds ätande utbrister han: ”Ja eet å ja eet, men ja tycher in’t att de minsker na i tallrik’n. Men de klart, ja e ju snörig å ja.” Slutligen äter man för att det finns mat kvar.
Christer Nilsson,
som inser att allt människan behöver kanske inte finns i öl och ”körv”, men gott är det.
2009-11-03
Hallå gott folk! Känner ni hur den näst intill obemärkt kommer krypande, och innan ni vet ordet av är över er helt och fullt. Julstämningen. Själv kände jag av den redan för ett par veckor sedan. Det damp ned lite regnslaskig snö och i varje korsning kändes det som en chansning huruvida man skulle kunna få stopp på bilen eller inte. Det vardags för vinterdäck. Verkligen hjulstämning.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
2009-10-20
Svart och vitt är utomordentliga färger. Tydliga. Ingen tvekan om vad som gäller. Det finns en sorts svart och en sorts vitt. Annat är det med grått. Det finns i en uppsjö av grå toner och nyanser.
Jag gick i högstadiet under början av 80-talet. Då fanns det två sorters människor. Hårdrockare och synthare. Killar med jeansjacka med fastsydda tygmärken, där det stod Saxon, Iron Maiden, Motörhead och sånt. Och så folk med konstiga luggar, som gillade grovt tillyxad synthmusik med programmerad trummasken istället för en riktig trummis. Ja, det är klart. Kom man från Tallåsen kunde man vara punkare också. Och var man punkare fick man passa sig för raggare. Okej, det fanns kanske fler sorters människor än två. Men i stort sett, ni förstår vad jag menar. Det var liksom enkelt att skaffa sig en världsbild. Hårdrock – bra, synth – dåligt. På samma sätt som Amerika var bra och Sovjet dåligt. Eller tvärtom, beroende på vilket ungdomsförbund man sympatiserade med.
Och rockmusik spelades människor som var gamla när de fyllde trettio. Och direkt löjeväckande om de överlevde till fyrtio.
På bio skulle det vara actionrullar med fart och fläkt. Allt annat var töntigt och direkt otänkbart att se. Och de människor som tittade på sorgliga filmer och grät en skvätt var endera kompletta UFO:n, eller min mamma.
Men så hände någonting med tillvaron. Man började bit för bit omvärdera sina tidigare så tydliga ståndpunkter. All hårdrock var ju inte bra. Och all synth var ju inte kass. Grått har sedan dess bara fått fler och fler nyanser.
Som en övernaturlig hämnd för min tidigare så kategoriska världsbild händer det nu regelbundet att min frisyr gör uppror. När jag vaknar på morgonen spretar den på ett sätt som för tankarna direkt till Limahl och resten av Kajagoogoo. Som Bad hair day upphöjt i tusen. Man känner sig först ”Too shy shy”, men beslutar sig sedan för att ignorera eländet. Man har ju i alla fall hår kvar på skallen.
Och det är bara att erkänna att det oftast, som en familjepolitisk kompromiss, numer oftast blir rullar från drama-hyllan. Och, japp, ni gissar rätt. En tår i ögat när Aerosmith sjunger I Don't Want To Miss A Thing i slutscenerna av filmen Armageddon. Och då ska vi ju inte bara tala Grey’s anatomy, där alla bara dör till höger och vänster…
Men som tur är finns det vissa saker som är lika tydliga och klara som när jag gick i högstadiet. Hitler var allt bra ond, och riktiga trummisar är alltid bättre än programmerade trummaskiner.
Christer Nilsson,
som tycker att ”forty is the new twenty” när det gäller rockmusik.
Jag gick i högstadiet under början av 80-talet. Då fanns det två sorters människor. Hårdrockare och synthare. Killar med jeansjacka med fastsydda tygmärken, där det stod Saxon, Iron Maiden, Motörhead och sånt. Och så folk med konstiga luggar, som gillade grovt tillyxad synthmusik med programmerad trummasken istället för en riktig trummis. Ja, det är klart. Kom man från Tallåsen kunde man vara punkare också. Och var man punkare fick man passa sig för raggare. Okej, det fanns kanske fler sorters människor än två. Men i stort sett, ni förstår vad jag menar. Det var liksom enkelt att skaffa sig en världsbild. Hårdrock – bra, synth – dåligt. På samma sätt som Amerika var bra och Sovjet dåligt. Eller tvärtom, beroende på vilket ungdomsförbund man sympatiserade med.
Och rockmusik spelades människor som var gamla när de fyllde trettio. Och direkt löjeväckande om de överlevde till fyrtio.
På bio skulle det vara actionrullar med fart och fläkt. Allt annat var töntigt och direkt otänkbart att se. Och de människor som tittade på sorgliga filmer och grät en skvätt var endera kompletta UFO:n, eller min mamma.
Men så hände någonting med tillvaron. Man började bit för bit omvärdera sina tidigare så tydliga ståndpunkter. All hårdrock var ju inte bra. Och all synth var ju inte kass. Grått har sedan dess bara fått fler och fler nyanser.
Som en övernaturlig hämnd för min tidigare så kategoriska världsbild händer det nu regelbundet att min frisyr gör uppror. När jag vaknar på morgonen spretar den på ett sätt som för tankarna direkt till Limahl och resten av Kajagoogoo. Som Bad hair day upphöjt i tusen. Man känner sig först ”Too shy shy”, men beslutar sig sedan för att ignorera eländet. Man har ju i alla fall hår kvar på skallen.
Och det är bara att erkänna att det oftast, som en familjepolitisk kompromiss, numer oftast blir rullar från drama-hyllan. Och, japp, ni gissar rätt. En tår i ögat när Aerosmith sjunger I Don't Want To Miss A Thing i slutscenerna av filmen Armageddon. Och då ska vi ju inte bara tala Grey’s anatomy, där alla bara dör till höger och vänster…
Men som tur är finns det vissa saker som är lika tydliga och klara som när jag gick i högstadiet. Hitler var allt bra ond, och riktiga trummisar är alltid bättre än programmerade trummaskiner.
Christer Nilsson,
som tycker att ”forty is the new twenty” när det gäller rockmusik.
2009-10-06
”Det här verkar lovande”, var det första jag tänkte när jag såg Annika. ”Det här skulle kunna funka.” ”Schyssta mått och snygg också.”
Det som hade börjat som en lättsam ommöblering hade alltså vänt hela huset upp och ner. Ett akut behov av ett vitrinskåp hade uppstått och jakten på ett hade nu fört mig och Kära Hustrun till grannkommunen och en butikskedja som kanske främst för tankarna till lakan, täcken och handdukar. Och det var således där vi fick syn på vitrinskåpet Annika. Bengt Grieve skulle förmodligen ha beskrivit färgen som ”mörkvit”. Själv sa jag grå. Efter en del funderande så slog vi till. Bokhyllan Billy åkte ut, och skåpet Annika kom in i huset.
Annika levererades i två stycken platta paket. Monteringsanvisningen visade på första sidan att allt som behövdes var två normalhändiga personer, en hammare, en skruvmejsel och så skulle man på en timmas tid ha ett lika tjusigt vitrinskåp som på bilden. Fast det är klart, bilden i monteringsanvisningen var ju tecknad…
I de platta paketen låg tjugofem olika delar, som nu alltså skulle skruvas ihop med hundratalet skruvar av åtta olika slag.
Det finns en japansk metod som heter poka yoke. Den används inom tillverkningsindustrin och går i korthet ut på att delar som ska monteras ihop har utformats på ett sånt vis att de bara passar på ett enda sätt. På det viset förhindrar man att det uppstår fel och att man måste göra om en massa.
Jag kan utan tvekan säga att Annika hade aldrig hört talas om poka yoke. Det var en massa delar som passade på en massa olika sätt. Och där monteringsanvisningen visade hål, fanns inga hål i verkligheten. Men där det inte skulle vara hål, där var det minsann prydligt borrat.
”Fort och fel” brukar man säga. ”Gör om, gör rätt”, brukar vara den ofrånkomliga lösningen. ”Nothing a little burboun and soda can’t fix”, skulle Humphrey Bogart ha sagt. Fast då blev det väl bara ännu mer att göra om i efterhand.
Det tog tre kvällar att få ihop skåpet. Det som kändes lite oroväckande att när allt var ihop skruvat och pluggat och hamrat, så fanns det fortfarande fyra träpluggar och ett tiotal skruvar kvar på bordet! Nåväl, nu står hon där. Skåpet gör sig absolut bäst i lite skum belysning. Och det är nog bara en västerländsk hang up det där med nittiogradiga vinklar. När jag tittar lite närmre på monteringsanvisningen, så syns det ju att skåpet ska vara lite skevt.
Christer Nilsson,
som hädanefter aldrig ska flytta på så mycket som en pinnstol.
Det som hade börjat som en lättsam ommöblering hade alltså vänt hela huset upp och ner. Ett akut behov av ett vitrinskåp hade uppstått och jakten på ett hade nu fört mig och Kära Hustrun till grannkommunen och en butikskedja som kanske främst för tankarna till lakan, täcken och handdukar. Och det var således där vi fick syn på vitrinskåpet Annika. Bengt Grieve skulle förmodligen ha beskrivit färgen som ”mörkvit”. Själv sa jag grå. Efter en del funderande så slog vi till. Bokhyllan Billy åkte ut, och skåpet Annika kom in i huset.
Annika levererades i två stycken platta paket. Monteringsanvisningen visade på första sidan att allt som behövdes var två normalhändiga personer, en hammare, en skruvmejsel och så skulle man på en timmas tid ha ett lika tjusigt vitrinskåp som på bilden. Fast det är klart, bilden i monteringsanvisningen var ju tecknad…
I de platta paketen låg tjugofem olika delar, som nu alltså skulle skruvas ihop med hundratalet skruvar av åtta olika slag.
Det finns en japansk metod som heter poka yoke. Den används inom tillverkningsindustrin och går i korthet ut på att delar som ska monteras ihop har utformats på ett sånt vis att de bara passar på ett enda sätt. På det viset förhindrar man att det uppstår fel och att man måste göra om en massa.
Jag kan utan tvekan säga att Annika hade aldrig hört talas om poka yoke. Det var en massa delar som passade på en massa olika sätt. Och där monteringsanvisningen visade hål, fanns inga hål i verkligheten. Men där det inte skulle vara hål, där var det minsann prydligt borrat.
”Fort och fel” brukar man säga. ”Gör om, gör rätt”, brukar vara den ofrånkomliga lösningen. ”Nothing a little burboun and soda can’t fix”, skulle Humphrey Bogart ha sagt. Fast då blev det väl bara ännu mer att göra om i efterhand.
Det tog tre kvällar att få ihop skåpet. Det som kändes lite oroväckande att när allt var ihop skruvat och pluggat och hamrat, så fanns det fortfarande fyra träpluggar och ett tiotal skruvar kvar på bordet! Nåväl, nu står hon där. Skåpet gör sig absolut bäst i lite skum belysning. Och det är nog bara en västerländsk hang up det där med nittiogradiga vinklar. När jag tittar lite närmre på monteringsanvisningen, så syns det ju att skåpet ska vara lite skevt.
Christer Nilsson,
som hädanefter aldrig ska flytta på så mycket som en pinnstol.
2009-09-22
Kära Hustrun har köpt en sorts förvaringsmöbel till hallen. Den är vit med fyra korgar som man kan lägga smått och gott i. Möbeln mäter runt 70 centimeter i höjd, lika bred och runt 30 centimeter djup. Ovanpå den kan man med fördel placera trevliga fotografier och små ljuslyktor, som passar så bra nu när höstmörkret sänker sig. Ett synnerligen bra köp, skulle jag vilja påstå.
För att möbeln skulle komma till sin rätt på bästa sätt var det självklart att den skulle placeras där linneskåpet stod. Linneskåpet är en stadig pjäs med anor. Men med lite jäklar anamma, och eventuellt några kraftuttryck, baxade Kära Hustrun linneskåpet in i matrummet. I matrummet fanns en perfekt plats. Tyvärr stod där redan en till vitrinskåp befordrad ikeahylla. Den tömdes på remmare, konjakskupor, tumlare, snapsglas och ett flertal andra sorters glas, som jag egentligen inte har en aning om när vi ska använda, och framför allt inte till vad. Hyllan, eller vitrinskåpet då, stånkades sedan in i tv-rummet, så att linneskåpet fick sin nya plats.
I tv-rummet fanns egentligen ingen bra plats för vitrinskåpet. Temporärt flyttades soffan, för att den där hyllan skulle ha någonstans att stå.
Det är nu undertecknad kommer på den fullkomligt lysande idén att det är dags att flytta ut skivsamlingen från tv-rummet. Skivarkivet ska flyttas till en ny hedersplats i källaren. Vi pratar om drygt femhundra vinylplattor och minst lika många cd-skivor här.
För att skivsamlingen ska hamna rätt är vi först tvungna att möblera om hela musikrummet. Det där rummet som innehåller tre förstärkare, en mindre sånganläggning, två trumset (ja, ja, ett väldigt litet dock) och otaliga stativ, instrumentväskor och gitarrer i parti och minut.
Men till slut stod så världens bästa skivsamling, på sin nya plats.
Det är då vi kommer på nästa lysande idé. Linneskåpet ska inte alls stå i matrummet, utan det ska in i tv-rummet för att förvandlas till ett mediaaltare med uppgift att sluka alla digitalboxar, och dvd-spelare och videobandspelare och cd-spelare och Gud vet allt. ”Men var ska den där förbaskade billy-hyllan stå då?!”
Vi har nu hållit på i en dryg vecka med att flytta möbler runt om i huset, likt ett sånt där spel där man flyttar brickor så att de kommer i nummerföljd. Och det vette tusan om vi är närmare lösningen över huvudtaget.
Det är något att tänka på om du någon gång känner en obändig lust att köpa en vit hallmöbel med fyra små flätade korgar i rotting.
Christer Nilsson,
som har blivit en sån som funderar på att köpa något så orockigt som ett vitrinskåp. Snacka om otippat!
För att möbeln skulle komma till sin rätt på bästa sätt var det självklart att den skulle placeras där linneskåpet stod. Linneskåpet är en stadig pjäs med anor. Men med lite jäklar anamma, och eventuellt några kraftuttryck, baxade Kära Hustrun linneskåpet in i matrummet. I matrummet fanns en perfekt plats. Tyvärr stod där redan en till vitrinskåp befordrad ikeahylla. Den tömdes på remmare, konjakskupor, tumlare, snapsglas och ett flertal andra sorters glas, som jag egentligen inte har en aning om när vi ska använda, och framför allt inte till vad. Hyllan, eller vitrinskåpet då, stånkades sedan in i tv-rummet, så att linneskåpet fick sin nya plats.
I tv-rummet fanns egentligen ingen bra plats för vitrinskåpet. Temporärt flyttades soffan, för att den där hyllan skulle ha någonstans att stå.
Det är nu undertecknad kommer på den fullkomligt lysande idén att det är dags att flytta ut skivsamlingen från tv-rummet. Skivarkivet ska flyttas till en ny hedersplats i källaren. Vi pratar om drygt femhundra vinylplattor och minst lika många cd-skivor här.
För att skivsamlingen ska hamna rätt är vi först tvungna att möblera om hela musikrummet. Det där rummet som innehåller tre förstärkare, en mindre sånganläggning, två trumset (ja, ja, ett väldigt litet dock) och otaliga stativ, instrumentväskor och gitarrer i parti och minut.
Men till slut stod så världens bästa skivsamling, på sin nya plats.
Det är då vi kommer på nästa lysande idé. Linneskåpet ska inte alls stå i matrummet, utan det ska in i tv-rummet för att förvandlas till ett mediaaltare med uppgift att sluka alla digitalboxar, och dvd-spelare och videobandspelare och cd-spelare och Gud vet allt. ”Men var ska den där förbaskade billy-hyllan stå då?!”
Vi har nu hållit på i en dryg vecka med att flytta möbler runt om i huset, likt ett sånt där spel där man flyttar brickor så att de kommer i nummerföljd. Och det vette tusan om vi är närmare lösningen över huvudtaget.
Det är något att tänka på om du någon gång känner en obändig lust att köpa en vit hallmöbel med fyra små flätade korgar i rotting.
Christer Nilsson,
som har blivit en sån som funderar på att köpa något så orockigt som ett vitrinskåp. Snacka om otippat!
2009-09-08
Den har gått i arv, från far till son, i tre generationer nu. Den ser ut som något djävulskt pinoredskap från den spanska inkvisitionen. Eller som överbliven rekvisita från något sensationslystet 80-tals heavy metalband. Eller något från en amerikansk B-skräckis, helt enkelt. Min vedkap. Men det är inte vilken vedkap som helst.
Det var på 50-talet och en snickare i farsans hemby byggde den på beställning av min farfar. Den är av trä och har en plåtskodd vagga där man lägger veden man ska kapa. Klingan är extra stor, så att man kan kapa extra stora trädstockar. Med tre remmar driver en elmotor klingan runt. Med ett sånt där vinande ljud, som man kan höra långväga. ”Jaha, nu är det någon som kapar ved i öster”, typ. Och framåt kvällningen hör man fortfarande det där gnälliga ljudet, och man tänker: ”Men ska dom aldrig ge sig?!”
Snickaren lär ha varit en händig karl. Han byggde trädgårdsmöbler, och stora leksakslastbilar som barnen kunde dra efter sig i ett snöre. Och så blev det en och annan vedkap. Ett synnerligt gediget bygge, som alltså fortfarande är fullt funktionsdugligt efter 50 år. Tung som bly är den också. Ingenting man flyttar på hur som helst.
Som tonåring var jag inte det minsta förtjust i att kapa och stapla ved. Jag minns det tydligt. Det är en egenskap som har gått i arv till mina egna söner. De är inte heller det allra minsta förtjusta i att hålla på med ved. Men efter viss övertalning, oftast i form av pengar, pizza eller annan liknande hårdvaluta, så ställer de ändå upp och gör en insats. Dock på behörigt avstånd from den roterande klingan.
Vedkapen är nämligen fullständigt livsfarlig. Inte en enda säkerhetsanordning har den. Man kanske tog lite lättare på sånt, på 50-talet. Vad vet jag. Fyra fingrar är ju nästan lika bra som fem. Om man blir av med en hand, så har man ju ändå en kvar.
Men vad jag vet så är det aldrig någon som har blivit skadad när man jobbat med den här vedkapen. Det beror förmodligen just på att den är så uppenbart livsfarlig. Man är ständigt fullt uppmärksam när man håller på med den. Allt annat vore otänkbart.
Naturligtvis borde den ha pensionerats för länge sedan. Man borde ha skaffat en mindre otymplig sak, som kanske till och med hade någon form av skyddsanordning. Man kunde ju sälja gammel-kapen till något hårdrockband som vill ha en cool image. Men än snurrar den. Och den har ju sin charm, på något vis.
Christer Nilsson,
som dock har köpt en ny vedklyv.
Det var på 50-talet och en snickare i farsans hemby byggde den på beställning av min farfar. Den är av trä och har en plåtskodd vagga där man lägger veden man ska kapa. Klingan är extra stor, så att man kan kapa extra stora trädstockar. Med tre remmar driver en elmotor klingan runt. Med ett sånt där vinande ljud, som man kan höra långväga. ”Jaha, nu är det någon som kapar ved i öster”, typ. Och framåt kvällningen hör man fortfarande det där gnälliga ljudet, och man tänker: ”Men ska dom aldrig ge sig?!”
Snickaren lär ha varit en händig karl. Han byggde trädgårdsmöbler, och stora leksakslastbilar som barnen kunde dra efter sig i ett snöre. Och så blev det en och annan vedkap. Ett synnerligt gediget bygge, som alltså fortfarande är fullt funktionsdugligt efter 50 år. Tung som bly är den också. Ingenting man flyttar på hur som helst.
Som tonåring var jag inte det minsta förtjust i att kapa och stapla ved. Jag minns det tydligt. Det är en egenskap som har gått i arv till mina egna söner. De är inte heller det allra minsta förtjusta i att hålla på med ved. Men efter viss övertalning, oftast i form av pengar, pizza eller annan liknande hårdvaluta, så ställer de ändå upp och gör en insats. Dock på behörigt avstånd from den roterande klingan.
Vedkapen är nämligen fullständigt livsfarlig. Inte en enda säkerhetsanordning har den. Man kanske tog lite lättare på sånt, på 50-talet. Vad vet jag. Fyra fingrar är ju nästan lika bra som fem. Om man blir av med en hand, så har man ju ändå en kvar.
Men vad jag vet så är det aldrig någon som har blivit skadad när man jobbat med den här vedkapen. Det beror förmodligen just på att den är så uppenbart livsfarlig. Man är ständigt fullt uppmärksam när man håller på med den. Allt annat vore otänkbart.
Naturligtvis borde den ha pensionerats för länge sedan. Man borde ha skaffat en mindre otymplig sak, som kanske till och med hade någon form av skyddsanordning. Man kunde ju sälja gammel-kapen till något hårdrockband som vill ha en cool image. Men än snurrar den. Och den har ju sin charm, på något vis.
Christer Nilsson,
som dock har köpt en ny vedklyv.
2009-08-25
Det är bara att gilla läget. Bara att ladda upp med positiva affirmationer. De sista augustidagarna ramlar obönhörligen förbi. Sensommaren står just i begrepp att övergå till höst. Det spelar ingen roll om jag går och småhuttrar i kortbyxor, så kan jag inte hålla sommaren kvar. Men strunt i det. Det har varit en utmärkt sommar. Efter en snabb spaning på den sommar som flytt kan jag belåtet konstatera att jag för första gången på länge inte har några oavslutade sommarprojekt. Detta av den enkla anledningen att jag inte hade några projekt den här sommaren. Inga garage som skulle byggas, inga tak som skulle läggas om och inga hus som skulle målas om. (Att huset borde ha målats om är en helt annan sak.) Inga böcker har blivit olästa, eftersom jag i början av juni inte gjorde någon lista över vilka böcker jag borde läsa. Inga platser har blivit obesökta, för att jag inte hunnit med dem. (En väldig massa ställen har dock blivit obesökta, för att jag inte hade för avsikt att besöka dem.) Vidare har jag inte bränt upp en enda köttbit vid grillen i sommar, utan i princip allt jag lagt på gallret har varit ätbart efteråt. (Det var väl bara en hamburgare som blev lite olyckligt solbränd.) Familjen åkte på bilsemester. Ett projekt som får Hannibals marsch över alperna att likna en utflykt i Jonsparken. Tänk att ju mindre barn är, desto mer saker måste de ha med sig! Det är nappflaskor och vällingpaket och nappar och tusen ombyten och stövlar om det blir regn och sandaler om det blir sol. Och då har vi inte ens börjat att tala om underhållningsdetaljen, med kasperdockor och ritblock och hela baletten. Men vi kom både dit och hem i ett stycke. Det är ju mer än man kan säga om Hannibal. (I alla fall om hans elefanter.)
Teaterföreställningar har besökt. En i Järvsö tyckte jag inte var så värst kul, men en i Mellanfjärden var väldans skoj. Och så har jag stampat omkring på en leråker i Kilafors och lyssnat på hårdrock. Fast det verkar ha varit lerigare i Woodstock, och det var ju ändå 40 år sedan och i Amerika.
Jo, den blev helt okej den här sommaren. Och det spelar ingen roll om det regnade eller var jättevarmt och soligt, för sånt minns jag aldrig ändå. ”Kommer du ihåg hur mycket det regnade i fjol?” ”Nope, icke sa Nicke.”
Så kom igen höst-jävel, här ser du en man som håller modet uppe. Det blir ju sommar nästa år igen!
Christer Nilsson,
som drar på långbyxorna nu
Teaterföreställningar har besökt. En i Järvsö tyckte jag inte var så värst kul, men en i Mellanfjärden var väldans skoj. Och så har jag stampat omkring på en leråker i Kilafors och lyssnat på hårdrock. Fast det verkar ha varit lerigare i Woodstock, och det var ju ändå 40 år sedan och i Amerika.
Jo, den blev helt okej den här sommaren. Och det spelar ingen roll om det regnade eller var jättevarmt och soligt, för sånt minns jag aldrig ändå. ”Kommer du ihåg hur mycket det regnade i fjol?” ”Nope, icke sa Nicke.”
Så kom igen höst-jävel, här ser du en man som håller modet uppe. Det blir ju sommar nästa år igen!
Christer Nilsson,
som drar på långbyxorna nu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
