Under de senaste åren har jag sett massor av film. Jag har sett massor av olika sorts filmer också. Romantiska komedier, pang-pang, dokumentärer, drama med sorgliga slut, drama med lyckliga slut, filmer om fattiga som är snälla och filmer om rika som är dumma. Jag gillar verkligen att sjunka ned i TV-soffan och låta mig föras bort i den historia som berättas.
Under de senaste åren har jag sett massor av film. Ja, det är en sanning med modifikation. Jag har visserligen tittat på massor av filmer. Men det är ytterst få som jag har sett till slut. (Notera att jag inte räknar att jag har sett Pippi i Söderhavet minst en miljooon gånger på order av Universums Härskarinna (UH), två år och fyra månader.)
På dagtid är jag i regel på jobbet. Och där bör man inte titta på film. Det skulle inte chefen tycka om. Inte alls faktiskt. På helgerna har jag oftast fullt upp med annat, även om det allt som oftast känns lockande med en eftermiddagsmattinne. Nåt svart-vitt med Thor Modéen. Så det blir kvällstid som blir filmtid. När allt är undanröjt och UH har dragit sig tillbaka för natten.
Film är visserligen bäst på bio. Men i brist på bröd får man äta limpa, som man brukar säga. Det har sina fördelar att kika på film på tv också. Om det är reklampaus kan man kila på muggen, eller sätta på fika, eller vika tvätt eller nåt. Och om det blir sådär rysligt pinsamt på filmen, så kan man sätta en skämskudde framför ögonen. Eller så byter man bara kanal. (Det funkar givetvis om man kollar på läskiga filmer också.) Så kan man inte göra i en biosalong.
57 Channels (And Nothin’ On) sjöng Bruce Springsteen. Fast jag tycker att det är någon sevärd film allt som oftast. Det är bara det att någon gång runt 22-snåret händer det något med mina ögon. Det är stört omöjligt att hålla dem öppna. Har ni tänkt på vad obegriplig handlingen i en film blir om man råkar slumra till var femte minut? Man brukar gnälla över att det bara är samma filmer som visas hela tiden. Jag tycker att det är jättebra. Varje gång tänker jag att "det här gången ska jag väl lyckas hålla mig vaken ända till slutet". Ja, ni förstår ju hur det går…
Det är ytterst få filmer som jag har sett till slut. Det är tur att många filmer är så pass förutsägbara. Skurken åker fast och hjälten får sin älskade. Man vet liksom ändå hur det gick. Och skulle det vara så att filmen har ett olyckligt slut, så var det ändå ingenting att se.
Christer Nilsson,
som dock sett Notting Hill till slut. Flera gånger.
2010-01-12
Kan du tänka dig följande. Det är tjugofem plusgrader i skuggan där du sitter under en björk. Inte ett moln på flera dar, som Tomas Ledin sjunger. Minsta ansträngning gör dig svettig och varm. Och trots att du den senaste tiden har kryssat dig fram mellan områden av skugga, så har du ändå lyckats få en hyfsad solbränna. Kan du frammana den bilden i ditt inre?
Nej det kan inte jag heller. Jag ser bara mentala bilder av igloos, hundspann och istappar. Den absoluta nollpunkten ligger på −273,15 grader Celsius. Med de temperaturer som varit i bygden den senaste tiden tar det bara tio dagar eller så för att addera ihop till det. Ja, jag vet att man inte kan räkna så, men det känns väldigt lockande.
Jag läser i dagens tidning, som Tage Danielsson brukade introducera Hasse Alfredsons Lindemän, en förklaring till varför det har varit så kylslaget. Jag kan inte riktigt påstå att jag hänger med helt och fullt. Men tydligen är det i alla fall skillnad på väder och klimat. Väder är en lokal företeelse som pågår just nu, medan klimat är något som pågår i större områden och över längre tid. Och det är därför som det kan vara kallt som attan fast att det pågår en global uppvärmning. Naturligtvis är det bara att gilla läget och försöka tänka tillbaka på heta sommardagar då man klagade på värmen. Fast lite global uppvärmning, i alla fall lite lokalt så där, skulle jag inte ha något emot just nu. Det är väl inte för inte som vi svenskar har uppfunnit ordet lagom!
Men hur bra förklaringar Cumulus Lindeman (eller vad nu den där skribenten hette) har, och hur fridsamma affirmationer man muttrar för sig själv, så kvarstår faktum. Det blir väääldigt tråååkigt att gå inomhus och dra, lediga dagar när kylan sätter stopp för utomhusvistelse. Kika på termometern. Lägga in ved i pannan. Kika på termometern. Dricka kaffe. Lägga in ved i pannan. Förhandla om vems tur det är att hämta in mer ved. Kika på termometern. Gå till sängs och hoppas på blidväder nästa dag.
Universums Härskarinna, två år och tre månader, sitter parkerad framför teven och kollar på Pippi-filmer. Inspelade i slutet av 60-talet, med svenska och dubbade tyska skådespelare. Pruseluskan utbrister ”aber doch mein Kind”, det ser man på läpprörelserna. Men rösten säger ”Men Pippi då!” Men allt det struntar Universums Härskarinna i. Hon klättar på väggarna och vrålar ”Jag vill ha fyra liiiter meducin!”.
Christer Nilsson,
som oftast nöjer sig med 4 centiliter ”meducin”. I taget.
Nej det kan inte jag heller. Jag ser bara mentala bilder av igloos, hundspann och istappar. Den absoluta nollpunkten ligger på −273,15 grader Celsius. Med de temperaturer som varit i bygden den senaste tiden tar det bara tio dagar eller så för att addera ihop till det. Ja, jag vet att man inte kan räkna så, men det känns väldigt lockande.
Jag läser i dagens tidning, som Tage Danielsson brukade introducera Hasse Alfredsons Lindemän, en förklaring till varför det har varit så kylslaget. Jag kan inte riktigt påstå att jag hänger med helt och fullt. Men tydligen är det i alla fall skillnad på väder och klimat. Väder är en lokal företeelse som pågår just nu, medan klimat är något som pågår i större områden och över längre tid. Och det är därför som det kan vara kallt som attan fast att det pågår en global uppvärmning. Naturligtvis är det bara att gilla läget och försöka tänka tillbaka på heta sommardagar då man klagade på värmen. Fast lite global uppvärmning, i alla fall lite lokalt så där, skulle jag inte ha något emot just nu. Det är väl inte för inte som vi svenskar har uppfunnit ordet lagom!
Men hur bra förklaringar Cumulus Lindeman (eller vad nu den där skribenten hette) har, och hur fridsamma affirmationer man muttrar för sig själv, så kvarstår faktum. Det blir väääldigt tråååkigt att gå inomhus och dra, lediga dagar när kylan sätter stopp för utomhusvistelse. Kika på termometern. Lägga in ved i pannan. Kika på termometern. Dricka kaffe. Lägga in ved i pannan. Förhandla om vems tur det är att hämta in mer ved. Kika på termometern. Gå till sängs och hoppas på blidväder nästa dag.
Universums Härskarinna, två år och tre månader, sitter parkerad framför teven och kollar på Pippi-filmer. Inspelade i slutet av 60-talet, med svenska och dubbade tyska skådespelare. Pruseluskan utbrister ”aber doch mein Kind”, det ser man på läpprörelserna. Men rösten säger ”Men Pippi då!” Men allt det struntar Universums Härskarinna i. Hon klättar på väggarna och vrålar ”Jag vill ha fyra liiiter meducin!”.
Christer Nilsson,
som oftast nöjer sig med 4 centiliter ”meducin”. I taget.
2009-12-29
Tall, långa barr. Gran korta barr. Ut i skogen ska vi gå. Jopphejdi, jopphejda. Det blev visst ett visst hallå i media när Lotta Engberg berättade i ett direktsänt program kvällen innan julaftonen att hon minsann brukade knata ut i skogen och knycka sin julgran varje år. Och det visade sig att hon inte var ensam om det tilltaget. Runt var femte gran runt om i stugorna var visst stulen, visste Mattias Berglund på Skogssällskapet att berätta. Nähä?!
Själv tog jag med svärföräldrarna i bilen, lastade sågen, hakade på släpvagnen och körde till skogs. ”Det känns inte bra det här”, sa svärfar. ”Inte bra alls”. Precis som i reklamen. Svärföräldrarna, till vardags boende i en av landets större städer, en sådan stad där man säljer julgranar på torget, skulle alltså fira julen hos oss. Bara att ta seden dit man kommit alltså. Även om seden innebar ett laglöst julgransknyckande. Men när vi så stod där vi snön, och de spanade nervöst åt höger och vänster och sedan höger igen, efter arga skogsägare med arga hundar och laddade gevär, så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att avslöja att jag faktiskt hade pratat med markägaren, och fått lov att ta årets julgran där. Vi bara låtsades knycka den. För traditionens skull, liksom.
Och så fraktades julträdet, ett synnerligen ståtligt exemplar, hem. Det tuktades en aning och bars in. Jag vet inte hur många barr en gran har. Men även fast att det tycktes som att minst hälften hamnade på golvet, satt tillräckligt många kvar för att julgranen skulle pryda sin plats. Med både en tvåårig och en yster golden retriever i huset, och dessutom en exceptionellt kass julgransfot, tog vi det säkra före det osäkra och drog en säkerhetslina från granens topp till en krok vi skruvat upp i taket. Lysande lösning. Det faktum att julgransbelysningen fungerade, både innan och efter den var uppsatt i granen, bidrog ytterligare till julefriden .
Och ingen tog av det undre lagret, innan det första var uppätet. ”Life's a box of chocolates, Forrest. You never know what you're gonna get.” säger mamman i filmen Forrest Gump. Det vet man visst det. Det finns små bilder på asken där det står var bitarna innehåller. Först börjar man med favoriterna. Sedan tar man dem som är rätt OK. Och innan man vet ordet av så finns bara dom äckliga kvar. Och då äter man dem också. Jag säger som Karl-Bertils ömma moder: ”Det var då en välsignad jul.”
Christer Nilsson,
som emellertid lämnar trillingnöt, eftersom han är allergisk mot nötter.
Tall, långa barr. Gran korta barr. Ut i skogen ska vi gå. Jopphejdi, jopphejda. Det blev visst ett visst hallå i media när Lotta Engberg berättade i ett direktsänt program kvällen innan julaftonen att hon minsann brukade knata ut i skogen och knycka sin julgran varje år. Och det visade sig att hon inte var ensam om det tilltaget. Runt var femte gran runt om i stugorna var visst stulen, visste Mattias Berglund på Skogssällskapet att berätta. Nähä?!
Själv tog jag med svärföräldrarna i bilen, lastade sågen, hakade på släpvagnen och körde till skogs. ”Det känns inte bra det här”, sa svärfar. ”Inte bra alls”. Precis som i reklamen. Svärföräldrarna, till vardags boende i en av landets större städer, en sådan stad där man säljer julgranar på torget, skulle alltså fira julen hos oss. Bara att ta seden dit man kommit alltså. Även om seden innebar ett laglöst julgransknyckande. Men när vi så stod där vi snön, och de spanade nervöst åt höger och vänster och sedan höger igen, efter arga skogsägare med arga hundar och laddade gevär, så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att avslöja att jag faktiskt hade pratat med markägaren, och fått lov att ta årets julgran där. Vi bara låtsades knycka den. För traditionens skull, liksom.
Och så fraktades julträdet, ett synnerligen ståtligt exemplar, hem. Det tuktades en aning och bars in. Jag vet inte hur många barr en gran har. Men även fast att det tycktes som att minst hälften hamnade på golvet, satt tillräckligt många kvar för att julgranen skulle pryda sin plats. Med både en tvåårig och en yster golden retriever i huset, och dessutom en exceptionellt kass julgransfot, tog vi det säkra före det osäkra och drog en säkerhetslina från granens topp till en krok vi skruvat upp i taket. Lysande lösning. Det faktum att julgransbelysningen fungerade, både innan och efter den var uppsatt i granen, bidrog ytterligare till julefriden .
Och ingen tog av det undre lagret, innan det första var uppätet. ”Life's a box of chocolates, Forrest. You never know what you're gonna get.” säger mamman i filmen Forrest Gump. Det vet man visst det. Det finns små bilder på asken där det står var bitarna innehåller. Först börjar man med favoriterna. Sedan tar man dem som är rätt OK. Och innan man vet ordet av så finns bara dom äckliga kvar. Och då äter man dem också. Jag säger som Karl-Bertils ömma moder: ”Det var då en välsignad jul.”
Christer Nilsson,
som emellertid lämnar trillingnöt, eftersom han är allergisk mot nötter.
2009-12-15
Pepparkakshus. Det är säsong för det nu. Jag tänkte att jag skulle berätta om ett synnerligen lyckat pepparkakshus. Det var kanske inte det största i världen. Om man kollar på det allvetande internetet hittar man till exempel ett monumentalt bygge i Amerika på drygt 450 kvadrat. Pepparkaksdegen vägde nära sex och ett halvt ton! Och appropå degen, så, kommer man ju osökt att tänka på rockstjärnan Dregen. Han bakade häromåret ihop en kopia av omslaget till Kiss-skivan Alive, och parkerade den i ett skyltfönster på varuhuset Pub i Stockholm.
Nej, som sagt jag tänkte inte berätta om något av de pepparkaksprojekten.
Jag tänkte berätta om det hus som Kära Hustrun bakade och som tills helt nyligen stod på hedersplats hemma hos oss.
Det är flera saker man har att ta ställning till när man ska baka pepparkakshus. Den som saknar större ambitioner, tålamod och tid köper helt enkelt en byggsats. Färdiga pepparkakshusdelar som bara ska fogas samman och dekoreras. Eller bara och bara förresten. Att sätta ihop ett pepparkakshus kan vara nog så knivigt. Enligt traditionen ska det göras med smält socker. Om ni någon gång har smält socker, så vet ni hur knepigt det kan vara att få ihop det där huset, utan att det är tunna trådar av bränt socker härs och tvärs över hela rummet. Jag har hört talas om människor som istället har använt sig av Karlssons klister. Mycket mer praktiskt. Tyvärr avslöjas man obönhörligen när det är dagsför julgransplundring och huset ska ätas upp…
Sedan har vi kristyren. Den ska vara kritvit, inte rinna överallt och stelna när man fått den på plats. Idealisten tillbringar femton jular i rad med att försöka sno ihop den perfekta kristyren. Den praktiske köper den på tub. När man sedan är färdig med bygget så parkerar man sitt hus på en bädd av "bomullssnö" och väntar på att julen ska vara över så att man får äta upp det.
Det som var så bra med Kära Hustruns hus var att hon bakat delarna själv, som genom ett under lyckats foga ihop det med smält socker, som varken var för bränt eller för rinnigt, och slutligen dekorerat det med kristyr på tub och de klassiska non stop-karamellerna. Det var en fröjd att se. Det tyckte Universums Härskarinna, det vill säga den tvååriga dottern, också. Tyvärr råkade hon titta lite för närgånget, så hela rasket åkte i golv och gick i tusen bitar. Och det var det bästa. För då slapp jag vänta på att få äta upp det tills efter jul, då det var torrt och dammigt. Det var lyckat!
Christer Nilsson,
som har lite ont i magen nu.
Nej, som sagt jag tänkte inte berätta om något av de pepparkaksprojekten.
Jag tänkte berätta om det hus som Kära Hustrun bakade och som tills helt nyligen stod på hedersplats hemma hos oss.
Det är flera saker man har att ta ställning till när man ska baka pepparkakshus. Den som saknar större ambitioner, tålamod och tid köper helt enkelt en byggsats. Färdiga pepparkakshusdelar som bara ska fogas samman och dekoreras. Eller bara och bara förresten. Att sätta ihop ett pepparkakshus kan vara nog så knivigt. Enligt traditionen ska det göras med smält socker. Om ni någon gång har smält socker, så vet ni hur knepigt det kan vara att få ihop det där huset, utan att det är tunna trådar av bränt socker härs och tvärs över hela rummet. Jag har hört talas om människor som istället har använt sig av Karlssons klister. Mycket mer praktiskt. Tyvärr avslöjas man obönhörligen när det är dagsför julgransplundring och huset ska ätas upp…
Sedan har vi kristyren. Den ska vara kritvit, inte rinna överallt och stelna när man fått den på plats. Idealisten tillbringar femton jular i rad med att försöka sno ihop den perfekta kristyren. Den praktiske köper den på tub. När man sedan är färdig med bygget så parkerar man sitt hus på en bädd av "bomullssnö" och väntar på att julen ska vara över så att man får äta upp det.
Det som var så bra med Kära Hustruns hus var att hon bakat delarna själv, som genom ett under lyckats foga ihop det med smält socker, som varken var för bränt eller för rinnigt, och slutligen dekorerat det med kristyr på tub och de klassiska non stop-karamellerna. Det var en fröjd att se. Det tyckte Universums Härskarinna, det vill säga den tvååriga dottern, också. Tyvärr råkade hon titta lite för närgånget, så hela rasket åkte i golv och gick i tusen bitar. Och det var det bästa. För då slapp jag vänta på att få äta upp det tills efter jul, då det var torrt och dammigt. Det var lyckat!
Christer Nilsson,
som har lite ont i magen nu.
2009-12-01
Jag beslöt mig för att odla mitt cineastiska intresse och begav min således till Kulturens Högborg för att införskaffa nödvändigt material. Det vill säga jag stack till macken för att hyra en dvd.
Som uppmärksammandes i lokaldraken härförleden så handlar bensinstationer numer väldigt lite om bensin. I stället har de blivit någon form av tjugohundratalets handelsbodar som säljer allt ” från spik och kätting å ner till hästeskon”, som Skånska Lasse sjöng i den gamla fina Motorcykelvisan.
Fast nu var det inte motorcyklar det skulle handla om, utan film. Eller egentligen inte film heller. Jag tänkte skriva om film lagrad på dvd. Det är annat än videokassett det. Vi har kommit en bra bit från moviebox och VHS. Tänk så risig bild och dåligt ljud och opraktiskt spolande fram och tillbaka . Och hade man inte spolat tillbaka filmen när man returnerade det till videouthyraren så fick man böta en femma. Vill jag minnas i alla fall.
Men det finns faktiskt ett område där VHS-rullen var överlägsen allt vad modern dvd-teknik gäller. Det inser jag när jag lägger skivan i min spelare och trycker på play.
Först kommer en ball vinjett från något filmbolag (fem sekunder). Efter det följer en vinjett till från något som jag misstänker är ett distributionsbolag (fem sekunder). Sedan svischar det upp en meny som frågar vilket språk jag talar. Jag stegar mig ner till det åttonde alternativet (när jag har hittat rätt knapp på fjärrkontrollen) som är svenska (sju sekunder, generöst räknat). Där efter visas en text som talar om hur otroligt förbjudet det är att kolla på filmen någon annanstans än hemma i TV-soffan . Och allt hemskt som kommer att hända en om man mot bättre vetande skulle våga sig på att kopiera filmen (skylten ligger i en halv evighet). Efter det tror man att man äntligen ska få börja kika på amerikansk pang-pang. Men icke sa nicke. Då kommer fyra stycken 45-sekunders trailers för andra filmer, som man inte allt har någon lust att se.
Sedan, äntligen, är vi framme vid målet för vår resa genom dvd-introduktionsträsket; huvudmenyn. Här kan måste jag åter välja att jag vill ha textremsa, och att den ska vara på svenska. Trots att jag valde svenska tidigare. För första gången gällde det visst bara vilket språk jag ville ha på varningsskylten från den spanska inkvisitionen. Sedan, efter något som känns lika långt som hela Sagan om ringen-trilogin, kan jag äntligen trycka på ”Play Movie”.
Min gamla videobandspelare hade snabbspolning. Kanonbra. Oslagbart.
Christer Nilsson,
som tycker att film är ännu bättre på bio.
Som uppmärksammandes i lokaldraken härförleden så handlar bensinstationer numer väldigt lite om bensin. I stället har de blivit någon form av tjugohundratalets handelsbodar som säljer allt ” från spik och kätting å ner till hästeskon”, som Skånska Lasse sjöng i den gamla fina Motorcykelvisan.
Fast nu var det inte motorcyklar det skulle handla om, utan film. Eller egentligen inte film heller. Jag tänkte skriva om film lagrad på dvd. Det är annat än videokassett det. Vi har kommit en bra bit från moviebox och VHS. Tänk så risig bild och dåligt ljud och opraktiskt spolande fram och tillbaka . Och hade man inte spolat tillbaka filmen när man returnerade det till videouthyraren så fick man böta en femma. Vill jag minnas i alla fall.
Men det finns faktiskt ett område där VHS-rullen var överlägsen allt vad modern dvd-teknik gäller. Det inser jag när jag lägger skivan i min spelare och trycker på play.
Först kommer en ball vinjett från något filmbolag (fem sekunder). Efter det följer en vinjett till från något som jag misstänker är ett distributionsbolag (fem sekunder). Sedan svischar det upp en meny som frågar vilket språk jag talar. Jag stegar mig ner till det åttonde alternativet (när jag har hittat rätt knapp på fjärrkontrollen) som är svenska (sju sekunder, generöst räknat). Där efter visas en text som talar om hur otroligt förbjudet det är att kolla på filmen någon annanstans än hemma i TV-soffan . Och allt hemskt som kommer att hända en om man mot bättre vetande skulle våga sig på att kopiera filmen (skylten ligger i en halv evighet). Efter det tror man att man äntligen ska få börja kika på amerikansk pang-pang. Men icke sa nicke. Då kommer fyra stycken 45-sekunders trailers för andra filmer, som man inte allt har någon lust att se.
Sedan, äntligen, är vi framme vid målet för vår resa genom dvd-introduktionsträsket; huvudmenyn. Här kan måste jag åter välja att jag vill ha textremsa, och att den ska vara på svenska. Trots att jag valde svenska tidigare. För första gången gällde det visst bara vilket språk jag ville ha på varningsskylten från den spanska inkvisitionen. Sedan, efter något som känns lika långt som hela Sagan om ringen-trilogin, kan jag äntligen trycka på ”Play Movie”.
Min gamla videobandspelare hade snabbspolning. Kanonbra. Oslagbart.
Christer Nilsson,
som tycker att film är ännu bättre på bio.
2009-11-17
Min kompis Kenneth är en klok man. Han har tänkt många kloka tankar, och sagt många kloka saker. När det gäller ämnet mat har han gjort den ultimata livsnjutaranalysen. Tänk er att man sitter ner i goda vänners lag för att inta en middag. ”Först äter man för att man är hungrig”, konstaterar Kenneth. ”Sedan äter man för att det är gott.” Efter det följer ett stadium när man ”äter för att det är kul”, och slutligen äter man ”för att det finns mat kvar”.
Det finns många kloka saker som sagts om njutningen att äta. Om något som var riktigt, riktigt gott lär ha sagts att ”Det här, det var godare än kräm. Och kräm som är så gott.” Fast citatet ska uttalas på bred hälsingedialekt för att helt komma till sin rätt.
Ibland sätter man väldans konstiga namn på maträtter. Jag och Kära Hustrun intog härförleden en massa-rätters-måltid i herrgårdsmiljö. Den inleddes med lax med blomkålsskum och en blåmusselcappuccino. Då fick jag lära mig att cappuccino inte nödvändigtvis har med kaffe att göra. I detta fall rörde sig om soppa med lite skum på toppen, serverad i en liten kopp av glas. Blomkålsskum, det liknade närmast en soppa som körts genom en jetmotor på fulla varv. Sedan följde sotad oxfilé och en potatisterrin. Det är ett finare sätt att säga kött och potatis. Att oxfilén är sotad betyder inte att den är täckt av sot, upptäckte jag snart. Och vad en terrin är kollade jag upp på nätet. Det är typ en potatisgratäng som man har lagt i press under en massa tunga böcker, eller liknande, och låtit stå över natten. Man kan krångla till saker i det oändliga. Men det blev fasligt gott. ”Göttare än kreem”, skulle man kunna säga.
Jag minns en gång när jag som barn hamnade med mina föräldrar på ett matställe där man kunde beställa ”elefantöra och pommes frites”. Det lät ju fasligt exotiskt. Fast jag misstänker att det inte var varken elefant eller öra i den där platta köttbiten jag fick på tallriken. Å andra sidan misstänker jag att en hel del av den ”oxfilé” som restaurang Skitiga Duken serverar inte nödvändigtvis är vare sig oxe eller filé heller.
Och så var det drängen som kom in i stugan och under tystnad började sleva i sig av rabarberkrämen. Efter en god stunds ätande utbrister han: ”Ja eet å ja eet, men ja tycher in’t att de minsker na i tallrik’n. Men de klart, ja e ju snörig å ja.” Slutligen äter man för att det finns mat kvar.
Christer Nilsson,
som inser att allt människan behöver kanske inte finns i öl och ”körv”, men gott är det.
Det finns många kloka saker som sagts om njutningen att äta. Om något som var riktigt, riktigt gott lär ha sagts att ”Det här, det var godare än kräm. Och kräm som är så gott.” Fast citatet ska uttalas på bred hälsingedialekt för att helt komma till sin rätt.
Ibland sätter man väldans konstiga namn på maträtter. Jag och Kära Hustrun intog härförleden en massa-rätters-måltid i herrgårdsmiljö. Den inleddes med lax med blomkålsskum och en blåmusselcappuccino. Då fick jag lära mig att cappuccino inte nödvändigtvis har med kaffe att göra. I detta fall rörde sig om soppa med lite skum på toppen, serverad i en liten kopp av glas. Blomkålsskum, det liknade närmast en soppa som körts genom en jetmotor på fulla varv. Sedan följde sotad oxfilé och en potatisterrin. Det är ett finare sätt att säga kött och potatis. Att oxfilén är sotad betyder inte att den är täckt av sot, upptäckte jag snart. Och vad en terrin är kollade jag upp på nätet. Det är typ en potatisgratäng som man har lagt i press under en massa tunga böcker, eller liknande, och låtit stå över natten. Man kan krångla till saker i det oändliga. Men det blev fasligt gott. ”Göttare än kreem”, skulle man kunna säga.
Jag minns en gång när jag som barn hamnade med mina föräldrar på ett matställe där man kunde beställa ”elefantöra och pommes frites”. Det lät ju fasligt exotiskt. Fast jag misstänker att det inte var varken elefant eller öra i den där platta köttbiten jag fick på tallriken. Å andra sidan misstänker jag att en hel del av den ”oxfilé” som restaurang Skitiga Duken serverar inte nödvändigtvis är vare sig oxe eller filé heller.
Och så var det drängen som kom in i stugan och under tystnad började sleva i sig av rabarberkrämen. Efter en god stunds ätande utbrister han: ”Ja eet å ja eet, men ja tycher in’t att de minsker na i tallrik’n. Men de klart, ja e ju snörig å ja.” Slutligen äter man för att det finns mat kvar.
Christer Nilsson,
som inser att allt människan behöver kanske inte finns i öl och ”körv”, men gott är det.
2009-11-03
Hallå gott folk! Känner ni hur den näst intill obemärkt kommer krypande, och innan ni vet ordet av är över er helt och fullt. Julstämningen. Själv kände jag av den redan för ett par veckor sedan. Det damp ned lite regnslaskig snö och i varje korsning kändes det som en chansning huruvida man skulle kunna få stopp på bilen eller inte. Det vardags för vinterdäck. Verkligen hjulstämning.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
