Pepparkakshus. Det är säsong för det nu. Jag tänkte att jag skulle berätta om ett synnerligen lyckat pepparkakshus. Det var kanske inte det största i världen. Om man kollar på det allvetande internetet hittar man till exempel ett monumentalt bygge i Amerika på drygt 450 kvadrat. Pepparkaksdegen vägde nära sex och ett halvt ton! Och appropå degen, så, kommer man ju osökt att tänka på rockstjärnan Dregen. Han bakade häromåret ihop en kopia av omslaget till Kiss-skivan Alive, och parkerade den i ett skyltfönster på varuhuset Pub i Stockholm.
Nej, som sagt jag tänkte inte berätta om något av de pepparkaksprojekten.
Jag tänkte berätta om det hus som Kära Hustrun bakade och som tills helt nyligen stod på hedersplats hemma hos oss.
Det är flera saker man har att ta ställning till när man ska baka pepparkakshus. Den som saknar större ambitioner, tålamod och tid köper helt enkelt en byggsats. Färdiga pepparkakshusdelar som bara ska fogas samman och dekoreras. Eller bara och bara förresten. Att sätta ihop ett pepparkakshus kan vara nog så knivigt. Enligt traditionen ska det göras med smält socker. Om ni någon gång har smält socker, så vet ni hur knepigt det kan vara att få ihop det där huset, utan att det är tunna trådar av bränt socker härs och tvärs över hela rummet. Jag har hört talas om människor som istället har använt sig av Karlssons klister. Mycket mer praktiskt. Tyvärr avslöjas man obönhörligen när det är dagsför julgransplundring och huset ska ätas upp…
Sedan har vi kristyren. Den ska vara kritvit, inte rinna överallt och stelna när man fått den på plats. Idealisten tillbringar femton jular i rad med att försöka sno ihop den perfekta kristyren. Den praktiske köper den på tub. När man sedan är färdig med bygget så parkerar man sitt hus på en bädd av "bomullssnö" och väntar på att julen ska vara över så att man får äta upp det.
Det som var så bra med Kära Hustruns hus var att hon bakat delarna själv, som genom ett under lyckats foga ihop det med smält socker, som varken var för bränt eller för rinnigt, och slutligen dekorerat det med kristyr på tub och de klassiska non stop-karamellerna. Det var en fröjd att se. Det tyckte Universums Härskarinna, det vill säga den tvååriga dottern, också. Tyvärr råkade hon titta lite för närgånget, så hela rasket åkte i golv och gick i tusen bitar. Och det var det bästa. För då slapp jag vänta på att få äta upp det tills efter jul, då det var torrt och dammigt. Det var lyckat!
Christer Nilsson,
som har lite ont i magen nu.
2009-12-01
Jag beslöt mig för att odla mitt cineastiska intresse och begav min således till Kulturens Högborg för att införskaffa nödvändigt material. Det vill säga jag stack till macken för att hyra en dvd.
Som uppmärksammandes i lokaldraken härförleden så handlar bensinstationer numer väldigt lite om bensin. I stället har de blivit någon form av tjugohundratalets handelsbodar som säljer allt ” från spik och kätting å ner till hästeskon”, som Skånska Lasse sjöng i den gamla fina Motorcykelvisan.
Fast nu var det inte motorcyklar det skulle handla om, utan film. Eller egentligen inte film heller. Jag tänkte skriva om film lagrad på dvd. Det är annat än videokassett det. Vi har kommit en bra bit från moviebox och VHS. Tänk så risig bild och dåligt ljud och opraktiskt spolande fram och tillbaka . Och hade man inte spolat tillbaka filmen när man returnerade det till videouthyraren så fick man böta en femma. Vill jag minnas i alla fall.
Men det finns faktiskt ett område där VHS-rullen var överlägsen allt vad modern dvd-teknik gäller. Det inser jag när jag lägger skivan i min spelare och trycker på play.
Först kommer en ball vinjett från något filmbolag (fem sekunder). Efter det följer en vinjett till från något som jag misstänker är ett distributionsbolag (fem sekunder). Sedan svischar det upp en meny som frågar vilket språk jag talar. Jag stegar mig ner till det åttonde alternativet (när jag har hittat rätt knapp på fjärrkontrollen) som är svenska (sju sekunder, generöst räknat). Där efter visas en text som talar om hur otroligt förbjudet det är att kolla på filmen någon annanstans än hemma i TV-soffan . Och allt hemskt som kommer att hända en om man mot bättre vetande skulle våga sig på att kopiera filmen (skylten ligger i en halv evighet). Efter det tror man att man äntligen ska få börja kika på amerikansk pang-pang. Men icke sa nicke. Då kommer fyra stycken 45-sekunders trailers för andra filmer, som man inte allt har någon lust att se.
Sedan, äntligen, är vi framme vid målet för vår resa genom dvd-introduktionsträsket; huvudmenyn. Här kan måste jag åter välja att jag vill ha textremsa, och att den ska vara på svenska. Trots att jag valde svenska tidigare. För första gången gällde det visst bara vilket språk jag ville ha på varningsskylten från den spanska inkvisitionen. Sedan, efter något som känns lika långt som hela Sagan om ringen-trilogin, kan jag äntligen trycka på ”Play Movie”.
Min gamla videobandspelare hade snabbspolning. Kanonbra. Oslagbart.
Christer Nilsson,
som tycker att film är ännu bättre på bio.
Som uppmärksammandes i lokaldraken härförleden så handlar bensinstationer numer väldigt lite om bensin. I stället har de blivit någon form av tjugohundratalets handelsbodar som säljer allt ” från spik och kätting å ner till hästeskon”, som Skånska Lasse sjöng i den gamla fina Motorcykelvisan.
Fast nu var det inte motorcyklar det skulle handla om, utan film. Eller egentligen inte film heller. Jag tänkte skriva om film lagrad på dvd. Det är annat än videokassett det. Vi har kommit en bra bit från moviebox och VHS. Tänk så risig bild och dåligt ljud och opraktiskt spolande fram och tillbaka . Och hade man inte spolat tillbaka filmen när man returnerade det till videouthyraren så fick man böta en femma. Vill jag minnas i alla fall.
Men det finns faktiskt ett område där VHS-rullen var överlägsen allt vad modern dvd-teknik gäller. Det inser jag när jag lägger skivan i min spelare och trycker på play.
Först kommer en ball vinjett från något filmbolag (fem sekunder). Efter det följer en vinjett till från något som jag misstänker är ett distributionsbolag (fem sekunder). Sedan svischar det upp en meny som frågar vilket språk jag talar. Jag stegar mig ner till det åttonde alternativet (när jag har hittat rätt knapp på fjärrkontrollen) som är svenska (sju sekunder, generöst räknat). Där efter visas en text som talar om hur otroligt förbjudet det är att kolla på filmen någon annanstans än hemma i TV-soffan . Och allt hemskt som kommer att hända en om man mot bättre vetande skulle våga sig på att kopiera filmen (skylten ligger i en halv evighet). Efter det tror man att man äntligen ska få börja kika på amerikansk pang-pang. Men icke sa nicke. Då kommer fyra stycken 45-sekunders trailers för andra filmer, som man inte allt har någon lust att se.
Sedan, äntligen, är vi framme vid målet för vår resa genom dvd-introduktionsträsket; huvudmenyn. Här kan måste jag åter välja att jag vill ha textremsa, och att den ska vara på svenska. Trots att jag valde svenska tidigare. För första gången gällde det visst bara vilket språk jag ville ha på varningsskylten från den spanska inkvisitionen. Sedan, efter något som känns lika långt som hela Sagan om ringen-trilogin, kan jag äntligen trycka på ”Play Movie”.
Min gamla videobandspelare hade snabbspolning. Kanonbra. Oslagbart.
Christer Nilsson,
som tycker att film är ännu bättre på bio.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
