Pepparkakshus. Det är säsong för det nu. Jag tänkte att jag skulle berätta om ett synnerligen lyckat pepparkakshus. Det var kanske inte det största i världen. Om man kollar på det allvetande internetet hittar man till exempel ett monumentalt bygge i Amerika på drygt 450 kvadrat. Pepparkaksdegen vägde nära sex och ett halvt ton! Och appropå degen, så, kommer man ju osökt att tänka på rockstjärnan Dregen. Han bakade häromåret ihop en kopia av omslaget till Kiss-skivan Alive, och parkerade den i ett skyltfönster på varuhuset Pub i Stockholm.
Nej, som sagt jag tänkte inte berätta om något av de pepparkaksprojekten.
Jag tänkte berätta om det hus som Kära Hustrun bakade och som tills helt nyligen stod på hedersplats hemma hos oss.
Det är flera saker man har att ta ställning till när man ska baka pepparkakshus. Den som saknar större ambitioner, tålamod och tid köper helt enkelt en byggsats. Färdiga pepparkakshusdelar som bara ska fogas samman och dekoreras. Eller bara och bara förresten. Att sätta ihop ett pepparkakshus kan vara nog så knivigt. Enligt traditionen ska det göras med smält socker. Om ni någon gång har smält socker, så vet ni hur knepigt det kan vara att få ihop det där huset, utan att det är tunna trådar av bränt socker härs och tvärs över hela rummet. Jag har hört talas om människor som istället har använt sig av Karlssons klister. Mycket mer praktiskt. Tyvärr avslöjas man obönhörligen när det är dagsför julgransplundring och huset ska ätas upp…
Sedan har vi kristyren. Den ska vara kritvit, inte rinna överallt och stelna när man fått den på plats. Idealisten tillbringar femton jular i rad med att försöka sno ihop den perfekta kristyren. Den praktiske köper den på tub. När man sedan är färdig med bygget så parkerar man sitt hus på en bädd av "bomullssnö" och väntar på att julen ska vara över så att man får äta upp det.
Det som var så bra med Kära Hustruns hus var att hon bakat delarna själv, som genom ett under lyckats foga ihop det med smält socker, som varken var för bränt eller för rinnigt, och slutligen dekorerat det med kristyr på tub och de klassiska non stop-karamellerna. Det var en fröjd att se. Det tyckte Universums Härskarinna, det vill säga den tvååriga dottern, också. Tyvärr råkade hon titta lite för närgånget, så hela rasket åkte i golv och gick i tusen bitar. Och det var det bästa. För då slapp jag vänta på att få äta upp det tills efter jul, då det var torrt och dammigt. Det var lyckat!
Christer Nilsson,
som har lite ont i magen nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar