SCARILLA!

2009-12-29

Tall, långa barr. Gran korta barr. Ut i skogen ska vi gå. Jopphejdi, jopphejda. Det blev visst ett visst hallå i media när Lotta Engberg berättade i ett direktsänt program kvällen innan julaftonen att hon minsann brukade knata ut i skogen och knycka sin julgran varje år. Och det visade sig att hon inte var ensam om det tilltaget. Runt var femte gran runt om i stugorna var visst stulen, visste Mattias Berglund på Skogssällskapet att berätta. Nähä?!
Själv tog jag med svärföräldrarna i bilen, lastade sågen, hakade på släpvagnen och körde till skogs. ”Det känns inte bra det här”, sa svärfar. ”Inte bra alls”. Precis som i reklamen. Svärföräldrarna, till vardags boende i en av landets större städer, en sådan stad där man säljer julgranar på torget, skulle alltså fira julen hos oss. Bara att ta seden dit man kommit alltså. Även om seden innebar ett laglöst julgransknyckande. Men när vi så stod där vi snön, och de spanade nervöst åt höger och vänster och sedan höger igen, efter arga skogsägare med arga hundar och laddade gevär, så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att avslöja att jag faktiskt hade pratat med markägaren, och fått lov att ta årets julgran där. Vi bara låtsades knycka den. För traditionens skull, liksom.
Och så fraktades julträdet, ett synnerligen ståtligt exemplar, hem. Det tuktades en aning och bars in. Jag vet inte hur många barr en gran har. Men även fast att det tycktes som att minst hälften hamnade på golvet, satt tillräckligt många kvar för att julgranen skulle pryda sin plats. Med både en tvåårig och en yster golden retriever i huset, och dessutom en exceptionellt kass julgransfot, tog vi det säkra före det osäkra och drog en säkerhetslina från granens topp till en krok vi skruvat upp i taket. Lysande lösning. Det faktum att julgransbelysningen fungerade, både innan och efter den var uppsatt i granen, bidrog ytterligare till julefriden .
Och ingen tog av det undre lagret, innan det första var uppätet. ”Life's a box of chocolates, Forrest. You never know what you're gonna get.” säger mamman i filmen Forrest Gump. Det vet man visst det. Det finns små bilder på asken där det står var bitarna innehåller. Först börjar man med favoriterna. Sedan tar man dem som är rätt OK. Och innan man vet ordet av så finns bara dom äckliga kvar. Och då äter man dem också. Jag säger som Karl-Bertils ömma moder: ”Det var då en välsignad jul.”


Christer Nilsson,
som emellertid lämnar trillingnöt, eftersom han är allergisk mot nötter.