Kan du tänka dig följande. Det är tjugofem plusgrader i skuggan där du sitter under en björk. Inte ett moln på flera dar, som Tomas Ledin sjunger. Minsta ansträngning gör dig svettig och varm. Och trots att du den senaste tiden har kryssat dig fram mellan områden av skugga, så har du ändå lyckats få en hyfsad solbränna. Kan du frammana den bilden i ditt inre?
Nej det kan inte jag heller. Jag ser bara mentala bilder av igloos, hundspann och istappar. Den absoluta nollpunkten ligger på −273,15 grader Celsius. Med de temperaturer som varit i bygden den senaste tiden tar det bara tio dagar eller så för att addera ihop till det. Ja, jag vet att man inte kan räkna så, men det känns väldigt lockande.
Jag läser i dagens tidning, som Tage Danielsson brukade introducera Hasse Alfredsons Lindemän, en förklaring till varför det har varit så kylslaget. Jag kan inte riktigt påstå att jag hänger med helt och fullt. Men tydligen är det i alla fall skillnad på väder och klimat. Väder är en lokal företeelse som pågår just nu, medan klimat är något som pågår i större områden och över längre tid. Och det är därför som det kan vara kallt som attan fast att det pågår en global uppvärmning. Naturligtvis är det bara att gilla läget och försöka tänka tillbaka på heta sommardagar då man klagade på värmen. Fast lite global uppvärmning, i alla fall lite lokalt så där, skulle jag inte ha något emot just nu. Det är väl inte för inte som vi svenskar har uppfunnit ordet lagom!
Men hur bra förklaringar Cumulus Lindeman (eller vad nu den där skribenten hette) har, och hur fridsamma affirmationer man muttrar för sig själv, så kvarstår faktum. Det blir väääldigt tråååkigt att gå inomhus och dra, lediga dagar när kylan sätter stopp för utomhusvistelse. Kika på termometern. Lägga in ved i pannan. Kika på termometern. Dricka kaffe. Lägga in ved i pannan. Förhandla om vems tur det är att hämta in mer ved. Kika på termometern. Gå till sängs och hoppas på blidväder nästa dag.
Universums Härskarinna, två år och tre månader, sitter parkerad framför teven och kollar på Pippi-filmer. Inspelade i slutet av 60-talet, med svenska och dubbade tyska skådespelare. Pruseluskan utbrister ”aber doch mein Kind”, det ser man på läpprörelserna. Men rösten säger ”Men Pippi då!” Men allt det struntar Universums Härskarinna i. Hon klättar på väggarna och vrålar ”Jag vill ha fyra liiiter meducin!”.
Christer Nilsson,
som oftast nöjer sig med 4 centiliter ”meducin”. I taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar