Under de senaste åren har jag sett massor av film. Jag har sett massor av olika sorts filmer också. Romantiska komedier, pang-pang, dokumentärer, drama med sorgliga slut, drama med lyckliga slut, filmer om fattiga som är snälla och filmer om rika som är dumma. Jag gillar verkligen att sjunka ned i TV-soffan och låta mig föras bort i den historia som berättas.
Under de senaste åren har jag sett massor av film. Ja, det är en sanning med modifikation. Jag har visserligen tittat på massor av filmer. Men det är ytterst få som jag har sett till slut. (Notera att jag inte räknar att jag har sett Pippi i Söderhavet minst en miljooon gånger på order av Universums Härskarinna (UH), två år och fyra månader.)
På dagtid är jag i regel på jobbet. Och där bör man inte titta på film. Det skulle inte chefen tycka om. Inte alls faktiskt. På helgerna har jag oftast fullt upp med annat, även om det allt som oftast känns lockande med en eftermiddagsmattinne. Nåt svart-vitt med Thor Modéen. Så det blir kvällstid som blir filmtid. När allt är undanröjt och UH har dragit sig tillbaka för natten.
Film är visserligen bäst på bio. Men i brist på bröd får man äta limpa, som man brukar säga. Det har sina fördelar att kika på film på tv också. Om det är reklampaus kan man kila på muggen, eller sätta på fika, eller vika tvätt eller nåt. Och om det blir sådär rysligt pinsamt på filmen, så kan man sätta en skämskudde framför ögonen. Eller så byter man bara kanal. (Det funkar givetvis om man kollar på läskiga filmer också.) Så kan man inte göra i en biosalong.
57 Channels (And Nothin’ On) sjöng Bruce Springsteen. Fast jag tycker att det är någon sevärd film allt som oftast. Det är bara det att någon gång runt 22-snåret händer det något med mina ögon. Det är stört omöjligt att hålla dem öppna. Har ni tänkt på vad obegriplig handlingen i en film blir om man råkar slumra till var femte minut? Man brukar gnälla över att det bara är samma filmer som visas hela tiden. Jag tycker att det är jättebra. Varje gång tänker jag att "det här gången ska jag väl lyckas hålla mig vaken ända till slutet". Ja, ni förstår ju hur det går…
Det är ytterst få filmer som jag har sett till slut. Det är tur att många filmer är så pass förutsägbara. Skurken åker fast och hjälten får sin älskade. Man vet liksom ändå hur det gick. Och skulle det vara så att filmen har ett olyckligt slut, så var det ändå ingenting att se.
Christer Nilsson,
som dock sett Notting Hill till slut. Flera gånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar