Jag beslöt mig för att odla mitt cineastiska intresse och begav min således till Kulturens Högborg för att införskaffa nödvändigt material. Det vill säga jag stack till macken för att hyra en dvd.
Som uppmärksammandes i lokaldraken härförleden så handlar bensinstationer numer väldigt lite om bensin. I stället har de blivit någon form av tjugohundratalets handelsbodar som säljer allt ” från spik och kätting å ner till hästeskon”, som Skånska Lasse sjöng i den gamla fina Motorcykelvisan.
Fast nu var det inte motorcyklar det skulle handla om, utan film. Eller egentligen inte film heller. Jag tänkte skriva om film lagrad på dvd. Det är annat än videokassett det. Vi har kommit en bra bit från moviebox och VHS. Tänk så risig bild och dåligt ljud och opraktiskt spolande fram och tillbaka . Och hade man inte spolat tillbaka filmen när man returnerade det till videouthyraren så fick man böta en femma. Vill jag minnas i alla fall.
Men det finns faktiskt ett område där VHS-rullen var överlägsen allt vad modern dvd-teknik gäller. Det inser jag när jag lägger skivan i min spelare och trycker på play.
Först kommer en ball vinjett från något filmbolag (fem sekunder). Efter det följer en vinjett till från något som jag misstänker är ett distributionsbolag (fem sekunder). Sedan svischar det upp en meny som frågar vilket språk jag talar. Jag stegar mig ner till det åttonde alternativet (när jag har hittat rätt knapp på fjärrkontrollen) som är svenska (sju sekunder, generöst räknat). Där efter visas en text som talar om hur otroligt förbjudet det är att kolla på filmen någon annanstans än hemma i TV-soffan . Och allt hemskt som kommer att hända en om man mot bättre vetande skulle våga sig på att kopiera filmen (skylten ligger i en halv evighet). Efter det tror man att man äntligen ska få börja kika på amerikansk pang-pang. Men icke sa nicke. Då kommer fyra stycken 45-sekunders trailers för andra filmer, som man inte allt har någon lust att se.
Sedan, äntligen, är vi framme vid målet för vår resa genom dvd-introduktionsträsket; huvudmenyn. Här kan måste jag åter välja att jag vill ha textremsa, och att den ska vara på svenska. Trots att jag valde svenska tidigare. För första gången gällde det visst bara vilket språk jag ville ha på varningsskylten från den spanska inkvisitionen. Sedan, efter något som känns lika långt som hela Sagan om ringen-trilogin, kan jag äntligen trycka på ”Play Movie”.
Min gamla videobandspelare hade snabbspolning. Kanonbra. Oslagbart.
Christer Nilsson,
som tycker att film är ännu bättre på bio.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar