Min kompis Kenneth är en klok man. Han har tänkt många kloka tankar, och sagt många kloka saker. När det gäller ämnet mat har han gjort den ultimata livsnjutaranalysen. Tänk er att man sitter ner i goda vänners lag för att inta en middag. ”Först äter man för att man är hungrig”, konstaterar Kenneth. ”Sedan äter man för att det är gott.” Efter det följer ett stadium när man ”äter för att det är kul”, och slutligen äter man ”för att det finns mat kvar”.
Det finns många kloka saker som sagts om njutningen att äta. Om något som var riktigt, riktigt gott lär ha sagts att ”Det här, det var godare än kräm. Och kräm som är så gott.” Fast citatet ska uttalas på bred hälsingedialekt för att helt komma till sin rätt.
Ibland sätter man väldans konstiga namn på maträtter. Jag och Kära Hustrun intog härförleden en massa-rätters-måltid i herrgårdsmiljö. Den inleddes med lax med blomkålsskum och en blåmusselcappuccino. Då fick jag lära mig att cappuccino inte nödvändigtvis har med kaffe att göra. I detta fall rörde sig om soppa med lite skum på toppen, serverad i en liten kopp av glas. Blomkålsskum, det liknade närmast en soppa som körts genom en jetmotor på fulla varv. Sedan följde sotad oxfilé och en potatisterrin. Det är ett finare sätt att säga kött och potatis. Att oxfilén är sotad betyder inte att den är täckt av sot, upptäckte jag snart. Och vad en terrin är kollade jag upp på nätet. Det är typ en potatisgratäng som man har lagt i press under en massa tunga böcker, eller liknande, och låtit stå över natten. Man kan krångla till saker i det oändliga. Men det blev fasligt gott. ”Göttare än kreem”, skulle man kunna säga.
Jag minns en gång när jag som barn hamnade med mina föräldrar på ett matställe där man kunde beställa ”elefantöra och pommes frites”. Det lät ju fasligt exotiskt. Fast jag misstänker att det inte var varken elefant eller öra i den där platta köttbiten jag fick på tallriken. Å andra sidan misstänker jag att en hel del av den ”oxfilé” som restaurang Skitiga Duken serverar inte nödvändigtvis är vare sig oxe eller filé heller.
Och så var det drängen som kom in i stugan och under tystnad började sleva i sig av rabarberkrämen. Efter en god stunds ätande utbrister han: ”Ja eet å ja eet, men ja tycher in’t att de minsker na i tallrik’n. Men de klart, ja e ju snörig å ja.” Slutligen äter man för att det finns mat kvar.
Christer Nilsson,
som inser att allt människan behöver kanske inte finns i öl och ”körv”, men gott är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar