Den har gått i arv, från far till son, i tre generationer nu. Den ser ut som något djävulskt pinoredskap från den spanska inkvisitionen. Eller som överbliven rekvisita från något sensationslystet 80-tals heavy metalband. Eller något från en amerikansk B-skräckis, helt enkelt. Min vedkap. Men det är inte vilken vedkap som helst.
Det var på 50-talet och en snickare i farsans hemby byggde den på beställning av min farfar. Den är av trä och har en plåtskodd vagga där man lägger veden man ska kapa. Klingan är extra stor, så att man kan kapa extra stora trädstockar. Med tre remmar driver en elmotor klingan runt. Med ett sånt där vinande ljud, som man kan höra långväga. ”Jaha, nu är det någon som kapar ved i öster”, typ. Och framåt kvällningen hör man fortfarande det där gnälliga ljudet, och man tänker: ”Men ska dom aldrig ge sig?!”
Snickaren lär ha varit en händig karl. Han byggde trädgårdsmöbler, och stora leksakslastbilar som barnen kunde dra efter sig i ett snöre. Och så blev det en och annan vedkap. Ett synnerligt gediget bygge, som alltså fortfarande är fullt funktionsdugligt efter 50 år. Tung som bly är den också. Ingenting man flyttar på hur som helst.
Som tonåring var jag inte det minsta förtjust i att kapa och stapla ved. Jag minns det tydligt. Det är en egenskap som har gått i arv till mina egna söner. De är inte heller det allra minsta förtjusta i att hålla på med ved. Men efter viss övertalning, oftast i form av pengar, pizza eller annan liknande hårdvaluta, så ställer de ändå upp och gör en insats. Dock på behörigt avstånd from den roterande klingan.
Vedkapen är nämligen fullständigt livsfarlig. Inte en enda säkerhetsanordning har den. Man kanske tog lite lättare på sånt, på 50-talet. Vad vet jag. Fyra fingrar är ju nästan lika bra som fem. Om man blir av med en hand, så har man ju ändå en kvar.
Men vad jag vet så är det aldrig någon som har blivit skadad när man jobbat med den här vedkapen. Det beror förmodligen just på att den är så uppenbart livsfarlig. Man är ständigt fullt uppmärksam när man håller på med den. Allt annat vore otänkbart.
Naturligtvis borde den ha pensionerats för länge sedan. Man borde ha skaffat en mindre otymplig sak, som kanske till och med hade någon form av skyddsanordning. Man kunde ju sälja gammel-kapen till något hårdrockband som vill ha en cool image. Men än snurrar den. Och den har ju sin charm, på något vis.
Christer Nilsson,
som dock har köpt en ny vedklyv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar