Platsen var någon sorts bungalow i södra Lanzarote. Det var solsemester med familjen. En sån där man tar i snöigaste, kallaste februari, för att göra väntan på den svenska sommaren något lite mer uthärdlig. Ett sovrum till mig, Kära Hustrun och dottern, 15 månader. Ett rum med kökshörna, TV och bäddsoffa för tonårssönerna. För att skona semesterkassan något hade vi just lagat och ätit lunch ”hemma”. Pannkaka. Huruvida det egentligen blev billigare än att käka pommes fritts vid poolen ska vi låta vara osagt. Klart knepigare var det i alla fall. Vad heter egentligen vetemjöl på spanska? Och hur bra går det egentligen att vända pankisar, med en osthyvel, när köket saknar något så grundläggande som en stekspade? Nåväl. Till slut blev det i alla fall någon slags pannkaka. Scrambled pannkaka i och för sig, men dock..
- Nu ska vi bada, utropade yngste sonen.
- Nej, det ska vi inte alls, sa jag. Vi måste vänta en timma, annars kan man få kramp!
Varpå övriga familjemedlemmar skrattade lätt nedlåtande åt mig. Ja 15-månaders dottern skrattade nog mest för att alla andra gjorde det, men ändå.
Nu är det så, att när jag var liten parvel sa alltid min mamma åt mig, att om man badar mindre än en timme efter maten så kan det få synnerligen allvarliga följder. Du vill väl inte påstå att min mamma narras!?
Nåväl, någonstans i bakhuvet hade jag ändå en artikel från någon tidning där man avfärdade mammas visdomsord som en vandringssägen. På webben hittar jag till och med följande från Svenska Livräddningssällskapet:
”Det finns ingen som helst sanning i att man skulle få kramp i vattnet av att äta för mycket eller för tätt inpå badet... (…) Tyvärr har vi själva bidragit till att sprida den här 'sanningen' i gammalt utbildningsmaterial”.
Så under stoj och stim vandrar så familjen upp till poolområdet för dagens dopp. Nu hör det också till saken att jag sedan späd ålder inte anser att vatten är mitt främsta element. Vi har en lite avmätt relation till varandra, jag och badning. Jag pratar alltså här inte om att tvätta sig och duscha och bada badkar och så, utan om att kasta sig i sjöar och springa på badhus i tid och otid. Men man måste ju bjuda till för den allmänna stämningens skull, tänkte jag.
Så trots att det nästan flöt isberg i poolen, knuffade jag undan en pingvin och hoppade i. Och vad tror ni händer, efter bara ett par simtag? Jag fick världens kramp i vänsterarmen! Tur att det bara var 50 centimeter djupt i barnpoolen. Men kom inte och säg att mamma inte hade rätt!
Christer Nilsson,
som har badkar, men inte är någon badkarl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar