”Det här verkar lovande”, var det första jag tänkte när jag såg Annika. ”Det här skulle kunna funka.” ”Schyssta mått och snygg också.”
Det som hade börjat som en lättsam ommöblering hade alltså vänt hela huset upp och ner. Ett akut behov av ett vitrinskåp hade uppstått och jakten på ett hade nu fört mig och Kära Hustrun till grannkommunen och en butikskedja som kanske främst för tankarna till lakan, täcken och handdukar. Och det var således där vi fick syn på vitrinskåpet Annika. Bengt Grieve skulle förmodligen ha beskrivit färgen som ”mörkvit”. Själv sa jag grå. Efter en del funderande så slog vi till. Bokhyllan Billy åkte ut, och skåpet Annika kom in i huset.
Annika levererades i två stycken platta paket. Monteringsanvisningen visade på första sidan att allt som behövdes var två normalhändiga personer, en hammare, en skruvmejsel och så skulle man på en timmas tid ha ett lika tjusigt vitrinskåp som på bilden. Fast det är klart, bilden i monteringsanvisningen var ju tecknad…
I de platta paketen låg tjugofem olika delar, som nu alltså skulle skruvas ihop med hundratalet skruvar av åtta olika slag.
Det finns en japansk metod som heter poka yoke. Den används inom tillverkningsindustrin och går i korthet ut på att delar som ska monteras ihop har utformats på ett sånt vis att de bara passar på ett enda sätt. På det viset förhindrar man att det uppstår fel och att man måste göra om en massa.
Jag kan utan tvekan säga att Annika hade aldrig hört talas om poka yoke. Det var en massa delar som passade på en massa olika sätt. Och där monteringsanvisningen visade hål, fanns inga hål i verkligheten. Men där det inte skulle vara hål, där var det minsann prydligt borrat.
”Fort och fel” brukar man säga. ”Gör om, gör rätt”, brukar vara den ofrånkomliga lösningen. ”Nothing a little burboun and soda can’t fix”, skulle Humphrey Bogart ha sagt. Fast då blev det väl bara ännu mer att göra om i efterhand.
Det tog tre kvällar att få ihop skåpet. Det som kändes lite oroväckande att när allt var ihop skruvat och pluggat och hamrat, så fanns det fortfarande fyra träpluggar och ett tiotal skruvar kvar på bordet! Nåväl, nu står hon där. Skåpet gör sig absolut bäst i lite skum belysning. Och det är nog bara en västerländsk hang up det där med nittiogradiga vinklar. När jag tittar lite närmre på monteringsanvisningen, så syns det ju att skåpet ska vara lite skevt.
Christer Nilsson,
som hädanefter aldrig ska flytta på så mycket som en pinnstol.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar