Tänk hur olika man kan se på saker. För något år sedan var jag i Edinburgh på kurs. Det var jag och en kollega från Holland. Efter en lång dags kursande mot natt strosade vi så gatan ned i jakt på något gott att fukta strupen med. Som ni säkert redan har gissat, så behöver man inte gå särskilt långt för att hitta ett ställe med fullständiga rättigheter när man är i Skotland. Vi tittade in på en pub vars namn jag nu glömt. Där var rymligt, men gott om svängrum och en behagligt låg ljudnivå. ”Här kan vi gå in” tänkte jag, just som holländaren tvärvände i dörren. ”Om det inte är mer folk än såhär, så kan det inte vara något bra ställe”, menade han. Och så kan man ju också se på saken.
Nederländerna är världens mest tätbefolkade större land (efter Bangladesh). 2006 var befolkningstätheten 392 invånare per kvadratkilometer. Sveriges befolkning var 9,1 miljoner, med en befolkningstäthet på 21,9 invånare per kvadratkilometer. I snitt alltså. I gamla Ljusdal är det naturligtvis ännu glesare mellan själarna.
Kollegan var van att det skulle vara trångt. Jag var van mer luftiga, rofyllda omgivningar.
I början av 90-talet reste jag runt i Europa per interrail-biljett. Tågluffen tog mig och min reskamrat till Bulgarien. Mitt ressällskap hade träffat någon som kände någon som visst bodde någonstans där vi säkert kunde få husrum några nätter. En klockren plan alltså. Och precis så blev det. Vi inhystes i någons farmors lägenhet och omfamnades av den stora, fantastiska, gästfriheten. En kille på permis från armén dök upp och lovade guida oss runt i stan. Och det gjorde han. Från morgon till kväll. I flera dagar. Efter några dagar började vi nästa känna att det skulle vara skönt att få vara lite grand i fred till och med. Det var så mycket människor överallt.
Något år senare fick jag tillfälle att återgälda gästfriheten. Killen hade muckat från lumpen och ville se Sverige. Jag ordnade inkvartering åt honom hos en bekant i en by utanför tätorten. Med min egen erfarenhet av hur det kan kännas med allt för späckade semesterprogram så tänkte jag att det var bäst att börja med att ge honom lite tid på egen hand först. Så att han skulle hinna landa, liksom. Men rätt snart ringde han upp mig och bad mig att komma över. Det fanns ju inga människor någonstans!
Tänk hur olika man kan se på saker.
Christer Nilsson,
som tycker att folk kan få vara som dom är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar