Jag läste i lokalbladet att Dellenbygden invaderats av blodtörstiga pirater. Jolly Roger vajade i vinden och den som inte skötte sig hamnade i stupstocken. Nej, det var tydligen inte så illa som det verkade. Det var Staffans scoutdistrikt som arrangerade scoutläger med pirattema i Ora.
Och vips tog Nilsson på sig nostalgihatten och mindes sin tid som boy scout. Givetvis alltid redo.
Uppfödd på Kalle Anka, där tre rättrådiga Knattar i gröngölingsuniform, komplett med Davy Crocket-mössa, ständigt och lätt redde ut de knivigaste av situationer, hade scoutrörelsen alltid tyckts mig synnerligen lockande. Och givetvis tog jag första chansen och gick med i den lokala scoutkåren, så fort jag fick åldern inne. Nej, någon pälsmössa med svans fick man inte ha, men väl en skjorta som var blå. Och det fick väl duga.
Mitt första stora läger var i just Ora. Dit kom scouter från Sverige, Norge och Danmark och det var ett äventyr. Jag var tolv år och den gången hade lägret ett indiantema. När vi anlände till lägerplatsen möttes vi av ”indianer” som red på riktiga hästar. Det var fjädrar och fransar så långt ögat nådde! Det var en högtidsstund för en kille som varit kåbbåj sen han var tre äpplen hög.
När tälten var resta och lägret uppbyggt följde de dagliga aktiviteterna. Jag och Berra fick det hedersfulla uppdraget att stå vakt vid lägerportalen och se till att inga obehöriga tog sig in. Eftersom vi varit på lägret några dagar när det blev dags för vårt vaktpass, så kände vi igen de flesta av deltagarna. Men så dök det upp en man vi inte sett till förut. Lång, smal och med ett markerat adamsäpple.
- Är det bara att knalla in här, frågade han. Vi kände att nu hettade det till. Här kom någon som nog inte borde släppas förbi. Vi uppbådade all auktoritet våra tolvåriga kroppar kunde uppbringa.
- Nej. Här kommer man bara in om man hör till lägret.
- Hur vet ni vet som hör till lägret då?
Vi fastnade i en diskussion om hur vi egentligen visste vem som skulle släppas in. Och om hans ord var tillräckligt för att vi skulle tro på honom, när han sa att visst hörde han till lägret.
- Det är någon sorts kontroll, tänkte jag! Man ska testa om vi klarar av vårt allvarstyngda uppdrag att vakta lägret.
Men nej, det var ingen test. Det var bara en skojfrisk reporter från lokalbladet. Och vi fick vara med på bild i tidningen. Vi såg väldigt bistra ut på bilden.
Christer Nilsson,
som fortfarande är scout i själ och hjärta, även om det var åratal sedan den blå skjortan satt på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar