De akademiska svärpäronen har tillfälligtvis omlokaliserat sig till Det Sora Äpplet. Kvar i vår omvårdnad har man lämnat Hunden. Själv har jag aldrig haft hund, så här skulle nya erfarenheter göras. Men världen är ju full av trevliga hundar. Som Lassie, Snobben och Pluto. Så det fanns ingen anledning till oro.
Hundar ska ha mat och så ska dom promeneras. Vi börjar med maten.
Den här Hunden tycker om barn. Fast det är inte dom han äter. Äter, det gör han däremot allt som hamnar i matskålen. Eller på golvet. Han placerar sig strategiskt under dotterns barnstol. Regelbundet ”råkar” korvbitar, pannkakor och mackor ramla ner. Dom har ett fint litet samarbete på gång där. Men jag klagar inte. Det går betydligt fortare att städa efter måltiderna sedan Hunden kom in i vårt liv.
Så till promenaderna. Då de ska ut flera gånger om dagen, får man helt automatiskt flera stärkande, kontemplativa och makliga promenader per dag. Tänkte jag. Hunden hade en annan uppfattning. Att ”gå fot” är för Hunden ungefär vad kvantfysik är för mig. Jag har hört uttrycket, men har ingen vidare koll på vad det är. Promenaderna blir sedan också tämligen ryckiga. Vid varje lyktstolpe ska Hunden stanna, lukta och sedan själv klämma ur en skvätt. Det är fascinerande. Det spelar ingen roll om vi går femtio, femhundra eller femtusen meter. Nog tusan har Hunden någon centiliter kvar även till den sista lyktstolpen. De gula fläckarna lyser föga diskret i den vita snön. Det får mig att tänka på snömonstret i filmen Mosters Inc., som ville bjuda på gul ”snow cone”, och som försäkrade: ”don’t worry, it’s lemon”. Och även Frank Zappas visdomsord i låten Don’t eat the yellow snow.
Sedan har vi ”tvåan”. Mojo Nixon och Skid Roper skrev en låt som hette Amsterdam dog shit blues. Ett tips är att man håller koll på var man sätter fötterna när man strosar längs Amsterdams trottoarer. Så vill man ju inte ha det. Följaktligen plockar man upp bevisen efter Hunden i en svart påse. Man kan ju alltid låtsas att man är med i C.S.I. och att Horatio Caine just sagt: ”bag those evidence”. Men tankarna far ändå till Joe Walsh-låten Ordinary average guy; ”And every Saturday we work in the yard, Pick up the dog do, Hope that it's hard”.
Men allra oftast ligger den livsnjutande Hunden bara och softar. Lyfter på ett ögonlock och kikar om något är på gång och somnar sedan om. Schysst liv!
Christer Nilsson,
som när detta införs i tidningen passande nog befinner sig på Hundöarna (dvs Kanarieöarna).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar