Det finns dem som får en tår av lycka i ögonvrån när Elizabeth Bennett äntligen får sin Mr. Darcy, i Stolhet och fördom. Andra tycker om att titta på väääldigt sorgliga filmer, där någon dör i cancer. Själv lyssnar jag på live-versionen av River of tears med Eric Clapton.
Låten River of tears fanns med på Claptonplattan Pilgrim som släpptes 1998. Och även fast att den är bra i den versionen också, så är det i konsertversionen från cd:n One more car, one more rider som låten kommer till sin fulla rätt. Det är en resa på nästan nio minuter.
Vi börjar med ett långsamt plockande gitarrarpeggio i 6/8-takt. Efter en halv minut gör Clapton entré med en långsam melodi, framsmekt på en lätt överstyrd Fender Stratocaster. Han skriver i sin självbiografi att målsättningen när han spelade in plattan Pilgrim var att göra ”den deppigaste skivan någonsin” (min översättning). Han kan ha lyckats.
Ett par minuter in i låten börjar han sjunga: ” It's three miles to the river, that would carry me away”. Gitarrerna morrar och hammondorgeln vaknar till liv. Det är Billy Preston som spelar orgel. Han är väl mest känd för att ha hjälpt Betales med Let it be-plattan. Och jösses vad han spelar bra orgel. Så tilltar låten i intensitet. När Clapton var en liten parvel fick han veta att hans mamma och pappa i själv verket var hans mormor och morfar. Under en stor del av sitt liv har han missbrukat såväl droger och alkohol som relationer. När hans son Conor var fem, ramlande han ut genom ett fönster och dog. Nog finns det bränsle nog för att spela blues där. ”I wish that I could hold you , one more time to ease the pain”. Vid pass sex minuter kokar Preston igång med ett solo på hammondorgeln som kulminerar i ett trumrullande crescendo och slutligen förlöses i ett gitarrsolo som fullständigt blåser skallen av mig. ”Drowning in a river…” Det som att bli överkörd av ståltåget från Kiruna. Det är tungt. Det är blues. Det är på riktigt. Det är som att allt det där eländiga på något sätt komprimeras ihop till just det där gitarrsolot. Just den där första tonen. Men ändå finns det hopp. ” You'll save me from drowning (…) in a river of tears”
De finns dem som går igång på brittisk kostymfilm. Andra får en klump i halsen när Bajen spöar Djurgården i fotboll. Själv säger jag som Zappa: ”Music is the best.”
Christer Nilsson,
som för övrigt gillar Jane Austen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar