En synnerligen handlingskraftig lokal rockstjärna har sett till att det spelas rockmusik på krogen en kväll i månaden. Det är inte det vanliga harvandet i coverträsket, med trötta versioner av låtar som nog var bra i original en gång för länge sedan, men som nu har ränga-rängats sönder och sammans av mindre nogräknade trubadurer och coverband. Nej, det är lokala och inte fullt så lokala och till och med rikskända band som spelar upp. Snart har evenemanget rullat på i ett år. Det har bjudits på punk och rockmusik och olika undergenrer därav. Och trots att jag applåderar ett sådant initiativ, så hade jag härom veckan inte bevistat en enda av dessa rockkvällar. En gång stod jag i kön och huttrade, men det var fullt så jag kom inte in. Men häromsistens utlovades ”skäggrock så att det växer ut tvättbjörnssvansar ur öronen” och det hörs ju på en gång att det bara fick man inte missa.
Nu hör det till saken att jag numer har rätt tidiga kvällsvanor. Redan strax efter att Desperate Housewives har rullat igång, så börjar ridån vevas ned framför mina ljusblå. Så att göra en kväll på lokal sker inte längre helt utan ansträngning. Men om bara viljan finns så… Jag hade av auktoriteter på området förstått att det inte var någon större idé att dyka upp allt för tidigt. Eftersom ingen annan heller tydligen gör det. Men när Kära Hustrun hade krupit till kojs, och jag hade tittat på TV en lååång stund efter det, slängde jag benet över ramen och hojjade in till det aktuella näringsstället. Vi var två personer på hela etablissemanget; jag och aftonens ljudtekniker. Men så, när klockan ramlade mot midnatt, och jag egentligen brukar ligga och tryna sedan lääänge, började publiken strömma till. Precis som den berömda ketchupflaskan. Och så började musiken spela. Först ut var en samling lokala hjältar med en sångare som lät lite grand som Van Morrison, och det är ju inte dåligt. Det var riktigt bra faktiskt. Men när de sedan var färdiga, och de tillresta gästerna började förbereda sig för att inta scenen gick det inte längre. Det var dags för Nilsson att cykla hem till John Blund.
Jag undrar varför jag har blivit så kvällstrött. Och så undrar jag varför dom har börjat trycka tidningen, speciellt seriesidan, med så små bokstäver. Och så har jag börjat bli så irriterad på folk som går på cykelbanan. Och på dom som cyklar på trottoaren. Och så drar jag mig för att köpa nya elektroniska saker, för det är så knepigt att lista ut hur alla knappar funkar.
Christer Nilsson,
som anar ett samband, men inte vill säga det högt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar