Vad hände egentligen med brandgult? Jag har fått berättat för mig att när jag var liten så ville jag ha en egen skottkärra. Och den skulle vara brandgul. Eller ”rannruuul”, som jag lär ha sagt. Fin och pigg färg i vilket fall. Färgseende har annars inte varit min starkaste gren, om man säger så. Jag minns tydligt hur en jämnårig gosse, som var dagbarn i familjen, upptäckte min svaghet. ”Vilken färg har den här kritan?”, frågade den lille terroristen. ”Det vet jag väl....” svarade jag. Varpå han givetvis insisterade på att jag skulle tala om vilken färg den förbenade kritan hade. ”Grön!” chansade jag friskt. ”Nähä, för den är blååå!”triumferade han retsamt. Men brandgult, det kände jag i alla fall igen.
Jag läser på den allvetande webben att ungefär fyra procent av den manliga befolkningen lider av färgblindhet, men bara en procent av alla kvinnor. Jag är långt ifrån färgblind, och idag kan jag utan svårigheter skilja på grön och blå, men det känns ändå som en trösterik kunskap när jag och Kära Hustrun förlorar oss i petimeterdiskussioner om huruvida något är turkost eller mintgrönt. Men brandgult, det känner jag i allafall igen.
”Vaddå brandgul, orange heter det ju”, sa Kära Hustrun. Och när jag så tänkte efter slog det mig. Ingen säger brandgul längre, alla säger orange! En snabb sökning på webben ger 27800 träffar på ordet brandgul, och hela 1 270 000 svenska träffar på orange. Även om en hel massa av dem handlar om apelsiner, så säger det ändå en hel del. En förändring i språket. Ungefär som när folk säger australisk i stället för australiensisk.
Men orange, det är ju engelska för apelsin. Det är ju som att kalla gul för lemon. ”Solen lyste lemon på himlen”.
Återigen får webben säga sitt:
”Orange eller brandgul är en färg som ligger mellan röd och gul i färgspektrat och har en våglängd på ungefär 585–620 nanometer.”
En bekant som är fena på terapi av olika slag berättade om färgernas inverkan på oss. Om man skulle hålla en presentation för en grupp skulle man ha blå kläder, till exempel. Så var det något om att veckodagarna hade olika färg också. Jag har glömt det mesta tyvärr. Men brandgult hade något med erotik att göra i allafall, vill jag bestämt påminna mig. De finns de som kopplar ihop färger och toner också. Då blir brandgul tonen F.
Och, jo jag fick en skottkärra i plast. Den var brandgul och lite grön också.
Christer Nilsson,
som egentligen har blå som favoritfärg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar