Svart och vitt är utomordentliga färger. Tydliga. Ingen tvekan om vad som gäller. Det finns en sorts svart och en sorts vitt. Annat är det med grått. Det finns i en uppsjö av grå toner och nyanser.
Jag gick i högstadiet under början av 80-talet. Då fanns det två sorters människor. Hårdrockare och synthare. Killar med jeansjacka med fastsydda tygmärken, där det stod Saxon, Iron Maiden, Motörhead och sånt. Och så folk med konstiga luggar, som gillade grovt tillyxad synthmusik med programmerad trummasken istället för en riktig trummis. Ja, det är klart. Kom man från Tallåsen kunde man vara punkare också. Och var man punkare fick man passa sig för raggare. Okej, det fanns kanske fler sorters människor än två. Men i stort sett, ni förstår vad jag menar. Det var liksom enkelt att skaffa sig en världsbild. Hårdrock – bra, synth – dåligt. På samma sätt som Amerika var bra och Sovjet dåligt. Eller tvärtom, beroende på vilket ungdomsförbund man sympatiserade med.
Och rockmusik spelades människor som var gamla när de fyllde trettio. Och direkt löjeväckande om de överlevde till fyrtio.
På bio skulle det vara actionrullar med fart och fläkt. Allt annat var töntigt och direkt otänkbart att se. Och de människor som tittade på sorgliga filmer och grät en skvätt var endera kompletta UFO:n, eller min mamma.
Men så hände någonting med tillvaron. Man började bit för bit omvärdera sina tidigare så tydliga ståndpunkter. All hårdrock var ju inte bra. Och all synth var ju inte kass. Grått har sedan dess bara fått fler och fler nyanser.
Som en övernaturlig hämnd för min tidigare så kategoriska världsbild händer det nu regelbundet att min frisyr gör uppror. När jag vaknar på morgonen spretar den på ett sätt som för tankarna direkt till Limahl och resten av Kajagoogoo. Som Bad hair day upphöjt i tusen. Man känner sig först ”Too shy shy”, men beslutar sig sedan för att ignorera eländet. Man har ju i alla fall hår kvar på skallen.
Och det är bara att erkänna att det oftast, som en familjepolitisk kompromiss, numer oftast blir rullar från drama-hyllan. Och, japp, ni gissar rätt. En tår i ögat när Aerosmith sjunger I Don't Want To Miss A Thing i slutscenerna av filmen Armageddon. Och då ska vi ju inte bara tala Grey’s anatomy, där alla bara dör till höger och vänster…
Men som tur är finns det vissa saker som är lika tydliga och klara som när jag gick i högstadiet. Hitler var allt bra ond, och riktiga trummisar är alltid bättre än programmerade trummaskiner.
Christer Nilsson,
som tycker att ”forty is the new twenty” när det gäller rockmusik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar