Jag läste i lokalbladet härförleden om författaren som föreläste för gymnasisterna om vikten av att kunna tala ett språk felfritt. Ett sätt att närma sig ett språk är att leka med det, tänkte jag. Ordleka. Nedan följer ett fånigt exempel på ordlekande. Men kul.
Det var i början av 90-talet och vi var ett gäng glada amatörer som satte upp en teaterpjäs. Regissören, tillika manusförfattaren, var också glad. I alla fall ibland. Annars klädsamt tungsint och djup. Och orolig för finanserna.
I ensemblen fanns såväl lokalt väletablerade rockstars, folkmusiker som unga gymnasietjejer som fnittrade lite generat när någon av de lätt luggslitna pubunderhållarna och coverkungarna hävde ur sig något lite ekivokt.
Det var då vi kom på leken med ord. Ska sanningen fram så var det väl inte min idé, men jag blev en hängiven utövare av leken. När vi satt i logen och pudrade fejset innan föreställningen, när publiken började fylla salongen (ja, fylla och fylla…) eller när vi stod i kulissen och just skulle göra allvarlig entré kunde någon börja. Ofta var det de unga, kyska damerna i teatergruppen som var måltavla. Det gällde att med finess och stil säga något lagom fräckt som skulle få dem att tappa fattningen och fnittra till. Men den viktigast regeln var att inga runda ord eller uttryck fick användas. Inte ens slangord för det där ni vet. I stället användes ord som rimmade. Den enklaste nivån var naturligtvis ord som duk, hitta och rulla, men rätt snart ökade svårighetsgraden till sammansatta ord och uttryck. Det var lite grand som den gamla historien om flickan som gjorde slut med sin pojkvän för att han kunde så många snuskiga visor. ”Brukar han sjunga dem för dig”, frågade hennes mor förskräckt. ”Nej, men han visslar dem!”, svarade flickan.
Naturligtvis en otroligt fånig lek. Men rätt skoj ändå på något sätt. ”Det var mig en tjusig hösttårta!” eller ”Har man sett vilken genusdvärg!”. Eller lite grövre uttryck som ”buktrugare” och ”mittprickare”. Senare utvecklade sig leken ytterligare. Nu gällde det att ta ett runt ord (fast inte ”cirkel” då), rimma på det och till sist översätta det till engelska. Autumn cake, small sick, leaf soil, canal joke, bullseye hitter. Fortfarande fånigt. Men kul. Ungefär som när Gösta Ekman sa ”Pitt!” i sketchen Hos doktorn från Hasse och Tages Gula Hund 1964.
Christer Nilsson,
som tycker att Tage Danielssons monolog om sannolikhet är ett utmärkt exempel på ordlekande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar