Cyklar jag minns.
Klockan var runt halv åtta när jag parkerade cykeln utanför jobbet och knatade in på kontoret. När jag sedan skulle på ett möte vid kvart över nio-snåret, i en annan byggnad, några hundra meter bort var hojjen borta. Och jag har inte sett till den sedan dess. Jag vet precis vad ni tänker fråga. ”Hade du låst den?”. Och, nej det hade jag inte. Så risig och ranglig som den var trodde jag att den var ostjälbar. Men icke.
Min första cykel var blå, med röda handtag av gummi, som blev alldeles kletiga om det var fuktigt i luften. Jag vet egentligen inte om jag minns den, eller om jag bara minns fotografier av den som jag sett i senare ålder. Men vad jag minns är att jag blev lovad en riktig nummerplåt till den när jag lärt mig cykla utan stödhjul. Inlärningsprocessen inkluderade en ofrivillig tandreglering när jag vurpade och fick styret i munnen. Men till sist gick det. Och en riktig nummerplåt fick jag. Jag kommer inte ihåg vilket nummer den hade, men den var oval och såg otroligt mycket rallycross ut.
Sedan följde en begagnad, vit DBS med limpa. Tuffa killar hade limpa-sadel och tjejer hade ost-sadel. Så var det bara, i Nore på 70-talet. Dom riktigt tuffa killarna hade högstyre också. Sådana som fick cykeln att påminna om en choppermotorcykel. Men jag fick inte ha ett sånt, av trafiksäkerhetsskäl. Pappa var polis, sa jag det? Nåväl. Jag minns bestämt att jag lyckades trumfa igenom en kompromiss, och fick köpa ett lite halvhögt styre av någon av Svensson-bröderna. Dom var tolv ungar och hade en gigantisk hög med cykel-lik bakom huset. Och av klasskompisarna från Övernore lärde jag mig att göra puttersmällor av platsburkar som det varit brun farin i. Dom puttrade mycket högre och höll mycket bättre än dom man gjorde av kartong.
Nästa hoj var blå och av märket Kroon och inköptes på Dahlia i Färila. I ren förtjusning över att ha fått en ny cykel, och under hot om att vi kanske inte kunde få hem den på en gång, eftersom vi inte hade något cykelställ på bilen, trampade mina då tolvåriga ben hem den till Ljusdal. Den cykeln hängde med länge. Drygt 25 år. Sista resan gick från Lillahaga till Grophamre. Min kompis Stefan lånade den en natt när han inte hade pengar till taxi.
Den senaste hojen i raden, den som just blivit stulen, dök upp på min gårdsplan en sommarmorgon. Någon hade bara lämnat den där. Och efter en tid på hittegodsavdelningen hos polisen blev den min. Nu är den borta. Lätt fånget är lätt förgånget, får man väl säga.
Christer Nilsson,
som ska köpa cykel och funderar på limpa, högstyre OCH nummerplåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar