Internet är en alldeles fantastisk plats. Jag kan enkelt och smärtfritt sno ihop en egen hemsida, publicera den på webben, och så vips kan praktiskt taget alla med en Internetuppkoppling runt om globen läsa vad jag har skrivit. Ja, om de förstår svenska förstås.
Och det underliga är inte att det ibland strular och inte funkar. Det underliga är att det överhuvudtaget alls fungerar. Kom igen. Ettor och nollor. Allvarligt talat. Har någon en aning om hur många ettor och nollor det gick åt för att mejla över den här texten till redaktionen?
Äldste sonen pluggar på annan ort. Med hjälp av en kamera kopplad till datorn och ett speciellt program kan vi sitta och vinka till varandra över webben och prata om väder och väsentligheter. Bildtelefon, liksom. Rena rama Star Trek. För bara något tiotal år sedan hade inte ens James Bond sådana här grejer.
Den yngste sonen sitter framför sin dator i sitt rum. Med hjälp av ett annat program kan jag sitta i vardagsrummet och påpeka att läggdags närmar sig med stormsteg.
Men jag kan inte direkt påstå att jag ligger i framkant när det gäller teknikens under. Allt det här är naturligtvis ”old news” sedan länge för de riktigt insatta. Jag har just upptäckt det. En annan grej är det här med bloggar.
Det allvetande nätet definierar en blogg som ”en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade, så att de senaste inläggen alltid är högst upp”. Tydligen är det så att om man skriver en blogg så får man otroligt mycket uppmärksamhet i kvällspressen. Och på något underligt sätt tjänar man visst en massa pengar också. Och så får man vara med och dansa i TV. Själva skrivandet tycks inte vara så väldigt olikt att skriva den här krönikan i lokaldraken. Det skulle väl vara det är med pengar och berömmelse som är skillnaden då…
Vid en sökning på ordet blogg fick jag i runda slängar 52 400 000 träffar.
Bland annat följande sidor: En 17-årig fotomodell (”Vi har tagit en liten paus i plåtandet så nu sitter vi och äter lunch.”), en blond kvällspressfavorit (”Usch nu har jag tydligen feber.”) och Eldkvarns Svart Blogg (”rotmos med fläsklägg följt av husets lilla chokladkaka”) Okej. Fotomodeller äter, blondiner får feber och Plura gillar fläsklägg.
En faslig massa bloggar finns det i alla fall. Så jag tror inte att jag bryr mig om att skriva någon.
Christer Nilsson,
som just hört om en grej som heter Facebook.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar