Jag läste i rikspressen att konstnären Lars Vilks nu är i blåsväder igen. Jag hörde talas om honom första gången för något år sedan. Då hade han i spåren av den debatt som följde, då danska Jyllands-Posten publicerat ett antal karikatyrer av den islamske profeten Muhammed, tyckt att det var en lysande idé att själv rita en bild där Muhammed föreställde en rondellhund.
En karikatyr är ju en bild där man har överdrivit en persons karaktäristiska drag eller hållning på ett skrattretande sätt. Olof Palme fick ju ofta extra stor och krokig näsa, till exempel. Och Fredrik Reinfeldt brukar ju inte sällan avbildas med extra blank hjässa i fokus. För att en karikatyr ska fungera krävs det ju att man känner till hur den avbildade personen ser ut i själva verket. För en person som aldrig sett ett fotografi på Palme, blir ju inte en karikatyr av honom särskilt skojig. Och har man aldrig sett en bild av Reinfeldt kanske man tror att "här är en teckning av en person med väldigt stort huvud, väldigt lite hår och ögon som en ledsen hund".
När det gäller religiösa bilder så är man ju rimligt bevandrad i den kristna bildvärlden. Gammal gubbe med stort skägg, ofta sittandes på en molntuss; Gud i egen hög person. Check. Ung kvinna med blida ögon och huvudet lätt på sned; ljungfru Maria. Check. Ung man, ofta ljushyad, med välansat skägg och långt hår klädd i någon sorts särk; Jesus. Check. Och om man då tar och ritar en bild av en långhårig, skäggig kille i särk, släng in en gloria också för säkerhets skull, till exempel ståendes på en skateboard. Ja då kopplar man ju ganska snabbt. "Jaha, där står Jesus på en skateboard…" (Vad i hela friden han nu har där att göra…)
För mig är det en helt annan femma med den muslimska bildvärlden. Bild på kille med skägg i turban; eh… skäggig kille i turban? Jag frågar mig själv om jag egentligen skulle fatta att det var en Muhammed-karikatyr jag såg, om jag så skulle stöta på en. För det finns ju rätt många andra killar med skägg och turban menar jag. "Åh, är det där en Muhammed-karikatyr?!" "Nej, den är en bild av en kille som bor i Iran, och han har så där konstiga öron på riktigt."
Och jag måste erkänna att jag inte haft någon större koll på rondellhundar heller faktiskt. Men det var tydligen en form av gatukonst som uppstod i Sverige under 2006. Det läste jag på internet.
2010-03-23
"Hej! Är det Sven Nilsson jag pratar med?" Ja, i princip. Sven är i
och för sig mitt förstanamn, även om det inte är mitt tilltalsnamn. "Jo
Sven (kalla mig gärna Christer, för all del), du har ju tidigare varit
kund hos oss (varningsklockor börjar ringa, någon vill sälja något som
jag med all sannolikhet inte behöver), och nu vill vi tacka dig (aha,
tacka mig, på vilket sätt då?), med ett helt gratis erbjudande (aaah,
gratis! Gratis är gott!)".
I takt med att telefonrösten, som presenterade sig som
KjellOveNiklasMuhammedLisa eller något sånt, arbetar sig igenom det
första stycket på sitt fördefinierade manus ,så sjunker min IQ-nivå
raskt. Från att från början haft föresatsen att vänligt men bestämt
tacka nej, till att mjukna en aning när ordet "tacka" nämndes, och
slutligen landa i facket total-sucker-loser, så snart ordet "gratis"
yttrades.
Givetvis vill jag ha en graaaatis present hemskickad. Det spelar ingen
roll om det är omega 3-kapslar, herrstrumpor av bambu eller nya
revolutionerade rakhyvlar med tre blad och en liten gummiremsa som
sprider ut välgörande aloe vera över min kind. Ja tack. Visst, jag
betalar gärna portot på hundra spänn också. Det är ju ändå graaatis.
Jag har själv de senaste tretton åren jobbat inom callcenterbranschen.
Det gör att jag har en hyffsat bra uppfattning om hur telesälj funkar.
Jag har läst utbildningsmaterial och hört sales coacher prata om hur
man på bästa sätt ror hem en affär över telefon. Vare sig det gäller
telefonabonnemang, kalsingar eller konserverad gröt. Det är ungefär
samma mekanismer som ingår i samtalet. Det gör också att jag borde ha
en bra uppfattning om hur man undviker att köpa på sig en massa grejer
som man egentligen aldrig tänkt skaffa. Men icke sa nicke.
Kanske är det just för att jag vet hur det funkar som jag inte vill
vara ohövlig och slänga på luren i örat på KjellOveNiklasMuhammedLisa.
Han eller hon är ju faktiskt en människa och ingen maskin, och det
finns ingen anledning att vara otrevlig mot någon som bara gör sitt
jobb, så gott han eller hon kan.
Smått desperat utbrast jag därför härförleden: "Jag vill inte, jag vill
inte, jag vill inte!" när jag fick ännu ett oslagbart erbjudande om
något gratis. Rösten i andra änden blev uppenbart överraskad och
avrundande samtalet. Ja, det måste erkännas att det inte var någon
vidare finess på min strategi. Men den funkade, och den var inte så
värst otrevlig.
och för sig mitt förstanamn, även om det inte är mitt tilltalsnamn. "Jo
Sven (kalla mig gärna Christer, för all del), du har ju tidigare varit
kund hos oss (varningsklockor börjar ringa, någon vill sälja något som
jag med all sannolikhet inte behöver), och nu vill vi tacka dig (aha,
tacka mig, på vilket sätt då?), med ett helt gratis erbjudande (aaah,
gratis! Gratis är gott!)".
I takt med att telefonrösten, som presenterade sig som
KjellOveNiklasMuhammedLisa eller något sånt, arbetar sig igenom det
första stycket på sitt fördefinierade manus ,så sjunker min IQ-nivå
raskt. Från att från början haft föresatsen att vänligt men bestämt
tacka nej, till att mjukna en aning när ordet "tacka" nämndes, och
slutligen landa i facket total-sucker-loser, så snart ordet "gratis"
yttrades.
Givetvis vill jag ha en graaaatis present hemskickad. Det spelar ingen
roll om det är omega 3-kapslar, herrstrumpor av bambu eller nya
revolutionerade rakhyvlar med tre blad och en liten gummiremsa som
sprider ut välgörande aloe vera över min kind. Ja tack. Visst, jag
betalar gärna portot på hundra spänn också. Det är ju ändå graaatis.
Jag har själv de senaste tretton åren jobbat inom callcenterbranschen.
Det gör att jag har en hyffsat bra uppfattning om hur telesälj funkar.
Jag har läst utbildningsmaterial och hört sales coacher prata om hur
man på bästa sätt ror hem en affär över telefon. Vare sig det gäller
telefonabonnemang, kalsingar eller konserverad gröt. Det är ungefär
samma mekanismer som ingår i samtalet. Det gör också att jag borde ha
en bra uppfattning om hur man undviker att köpa på sig en massa grejer
som man egentligen aldrig tänkt skaffa. Men icke sa nicke.
Kanske är det just för att jag vet hur det funkar som jag inte vill
vara ohövlig och slänga på luren i örat på KjellOveNiklasMuhammedLisa.
Han eller hon är ju faktiskt en människa och ingen maskin, och det
finns ingen anledning att vara otrevlig mot någon som bara gör sitt
jobb, så gott han eller hon kan.
Smått desperat utbrast jag därför härförleden: "Jag vill inte, jag vill
inte, jag vill inte!" när jag fick ännu ett oslagbart erbjudande om
något gratis. Rösten i andra änden blev uppenbart överraskad och
avrundande samtalet. Ja, det måste erkännas att det inte var någon
vidare finess på min strategi. Men den funkade, och den var inte så
värst otrevlig.
2010-05-04
Jag kan inte komma på någon annan förklaring. Det måste handla om ett litet, retsamt troll. Ett oknytt som finner tillfredsställelse i att ställa till ofog. Ja menar, vem är det annars som gömmer alla pennor när man som bäst behöver dem. I hushållet har vi pennor av olika modell och slag, strategiskt utplacerade på olika platser där man kan tänkas behöva dem. En blyertsstump i ficka i snickarbyxorna, för de tillfällen man ska göra en måttmarkering innan man sågar. En reklampenna vid telefonen, så att man kan anteckna viktiga meddelanden. En vid köksbänken för de tillfällen man måste handla mer än tre saker, och följaktligen måste skriva ned en shoppinglista. Och så en av svensk arkivstandard i innerfickan i händelse av att man skulle springa på Björn och Benny och får tillfälle att be om deras autografer.
Trots denna utmärkta strategi så är alla dessa skrivdon som bortblåsta när man väl behöver dem. Till och med pennan i innerfickan på kavajen är borta. Så det var en väldig tur att inte Björn och Benny dök upp på oväntat besök. Och eftersom ingen i hushållet vill tillstå att de har ägnat sig åt leken gömma penna, så lutar det alltså åt att det är trollet som varit framme.
Trollet gillar även att gömma andra saker. Nycklar till exempel. Speciellt när man har bråttom och är lite sen. Då kan man ge sig tusan på att någon har gömt bilnyckeln. Efter tre rediga kötteder och ett rejält stresspåslag, så hittar man nyckelrackaren i fickan på vinterjackan som man hängt undan på sommarförvaring på vinden.
Trollet har även andra otrevligheter för sig. Han sprider ut ett mindre gruslass i vår hall. Först tänker man att ”det är väl så om våren”, och så dammsuger man hallen fri från sand och småsten. Men så fort man vänt ryggen till och ställt undan snabeldraken, så är det på något obegripligt sätt lika fullt med grus där igen! Och visst. Man hör talas om att folk kan ha små dammtussar i hörnen. Ha! Jag säger bara; ha! Jag hittade en hel råttfamilj under sängen härom sistens. Nej förresten det var en hel hamsterkoloni! Och jag hade minsann inte lagt dit den. Trollet igen!
Universums Härskarinna, två och ett halvt, har fattat galoppen. Hon kommer studsandes förbi, och en omisskännlig odör sprids ifrån aktern. Jag frågar om hon möjligen har gjort något i blöjan, men får ett nekande till svar. Nåväl. Vi kollar ändå, för säkerhets skull. Och jodå, nog är blöjan full med kräm alltid. ”Trollet har bajsat i min blöja!”, förklarar hon. Där ser man.
Trots denna utmärkta strategi så är alla dessa skrivdon som bortblåsta när man väl behöver dem. Till och med pennan i innerfickan på kavajen är borta. Så det var en väldig tur att inte Björn och Benny dök upp på oväntat besök. Och eftersom ingen i hushållet vill tillstå att de har ägnat sig åt leken gömma penna, så lutar det alltså åt att det är trollet som varit framme.
Trollet gillar även att gömma andra saker. Nycklar till exempel. Speciellt när man har bråttom och är lite sen. Då kan man ge sig tusan på att någon har gömt bilnyckeln. Efter tre rediga kötteder och ett rejält stresspåslag, så hittar man nyckelrackaren i fickan på vinterjackan som man hängt undan på sommarförvaring på vinden.
Trollet har även andra otrevligheter för sig. Han sprider ut ett mindre gruslass i vår hall. Först tänker man att ”det är väl så om våren”, och så dammsuger man hallen fri från sand och småsten. Men så fort man vänt ryggen till och ställt undan snabeldraken, så är det på något obegripligt sätt lika fullt med grus där igen! Och visst. Man hör talas om att folk kan ha små dammtussar i hörnen. Ha! Jag säger bara; ha! Jag hittade en hel råttfamilj under sängen härom sistens. Nej förresten det var en hel hamsterkoloni! Och jag hade minsann inte lagt dit den. Trollet igen!
Universums Härskarinna, två och ett halvt, har fattat galoppen. Hon kommer studsandes förbi, och en omisskännlig odör sprids ifrån aktern. Jag frågar om hon möjligen har gjort något i blöjan, men får ett nekande till svar. Nåväl. Vi kollar ändå, för säkerhets skull. Och jodå, nog är blöjan full med kräm alltid. ”Trollet har bajsat i min blöja!”, förklarar hon. Där ser man.
2010-04-20
Häromdagen hörde jag den välbekante matentusiasten Carl Jan Granqvist i något matlagningsprogram på radion. (Jo det finns matlagningsprogram i radion också, även fast att det inte är lika nedlusat med dem där, som i televisionen.) Han sjöng, på sitt egna välkända vis, blodpuddingens lov.
Själv tycker jag att blodpudding är helt okej, men jag skulle inte på långa vägar påstå att det är min favoriträtt. Favoriträtt förresten. Det var väl något man hade som barn. Innan man öppnat sina sinnen haft både tillfälle och mod att prova sånt där som vitlöksgratinerade sniglar, vichyssoise och allt vad det heter.
Som barn var min favoriträtt spaghetti och köttfärssås. Med ketchup. Det var mina klasskompisars favvorätt också för den delen. Resten av alla som var i grundskoleåldern under 70-talet hade säkerligen spaghetti som favorit de också.
Det tycks mig som att man i alla tider har gnällt på skolmaten. Ofta med rätta. Men till och med ungar som tycker att ”skolmaten är jätteäcklig” kan höras lägga till ”utom när det är spaghetti och köttfärssås”.
Med åldern upptäckte man att det fanns annat inom det här området än makaroner och spaggar. Man började snacka om pasta istället för spaghetti. Man kanske till och med lärde sig vad några av de olika modellerna hette. Rogatello, papadori, fippiliri, eller vad de nu kunde tänkas att heta. De där varianterna som man ändå var tvungen att beskriva för att ingen annan hade koll på vilken som var vilken. Om man pratade om ”penne” undrade samtalspartnern om det var de där pastaskruvarna man menade. ”Nej dom heter fusilli. Penne är dom där rören.”
Jag hörde förresten om en kille som gjorde en trakeotomi, ni vet när man gör en öppning in till luftstrupen strax nedanför struphuvudet för att underlätta andningen, och sedan använde en penne för att hålla hålet öppet. Kreativt. Fast kanske mer blodpudding än pasta om ni fattar.
Och så satt jag så i lunchrummet på jobbet. (Där har mig veterligen ingen spontankirurgi av nyss nämnda slag någonsin ägt rum.) Kollegerna droppade in för att ”plinga” sin medhavda plastburkar. Och vad är det som äts. Jo, ofta är det spaghetti! En fördel med att vara barn är att man slipper tråkiga saker som skatt och räkningar. En fördel med att vara vuxen är att man faktiskt får äta sin favoriträtt så ofta man vill. Och de gör 70-talskidsen. Spaghetti är fortfarande nummer ett!
Själv tycker jag att blodpudding är helt okej, men jag skulle inte på långa vägar påstå att det är min favoriträtt. Favoriträtt förresten. Det var väl något man hade som barn. Innan man öppnat sina sinnen haft både tillfälle och mod att prova sånt där som vitlöksgratinerade sniglar, vichyssoise och allt vad det heter.
Som barn var min favoriträtt spaghetti och köttfärssås. Med ketchup. Det var mina klasskompisars favvorätt också för den delen. Resten av alla som var i grundskoleåldern under 70-talet hade säkerligen spaghetti som favorit de också.
Det tycks mig som att man i alla tider har gnällt på skolmaten. Ofta med rätta. Men till och med ungar som tycker att ”skolmaten är jätteäcklig” kan höras lägga till ”utom när det är spaghetti och köttfärssås”.
Med åldern upptäckte man att det fanns annat inom det här området än makaroner och spaggar. Man började snacka om pasta istället för spaghetti. Man kanske till och med lärde sig vad några av de olika modellerna hette. Rogatello, papadori, fippiliri, eller vad de nu kunde tänkas att heta. De där varianterna som man ändå var tvungen att beskriva för att ingen annan hade koll på vilken som var vilken. Om man pratade om ”penne” undrade samtalspartnern om det var de där pastaskruvarna man menade. ”Nej dom heter fusilli. Penne är dom där rören.”
Jag hörde förresten om en kille som gjorde en trakeotomi, ni vet när man gör en öppning in till luftstrupen strax nedanför struphuvudet för att underlätta andningen, och sedan använde en penne för att hålla hålet öppet. Kreativt. Fast kanske mer blodpudding än pasta om ni fattar.
Och så satt jag så i lunchrummet på jobbet. (Där har mig veterligen ingen spontankirurgi av nyss nämnda slag någonsin ägt rum.) Kollegerna droppade in för att ”plinga” sin medhavda plastburkar. Och vad är det som äts. Jo, ofta är det spaghetti! En fördel med att vara barn är att man slipper tråkiga saker som skatt och räkningar. En fördel med att vara vuxen är att man faktiskt får äta sin favoriträtt så ofta man vill. Och de gör 70-talskidsen. Spaghetti är fortfarande nummer ett!
2010-04-06
Cajsa Warg lär visst aldrig ha sagt att ”man tager vad man haver”. Hon sa visst något snarlikt, fast med en helt annan betydelse. Hon skrev en bok som hette Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimer. Den första upplagan kom ut 1755. Den trycktes sammanlagt i 14 upplagor. Den sista kom ut 1822. Då hade författarinnan varit död i 53 år. Snacka om bestseller. Och så är det tydligen fortfarande. Att ge ut kokböcker är ett dödssäkert kort för en förläggare. Tag ett stycke skådespelare med pomada i håret, alternativt ett stycke rimligt alkoholmarinerad pop-poet. Knäpp några snygga kort och varva recepten med några väl valda anekdoter. Skippa finliret och beskriv maten som rustik och mustig. Det är ett annat uttryck för att beskriva något som saknar finess. Klappat och klart!
Om jag skulle skriva en kokbok skulle jag definitivt utgå från devisen som Cajsa Warg tydligen aldrig nyttjade; man tager vad man haver. Jag har till och med hittat på en benämning för min matlagningsfilosofi. Chrille’s creative cooking. Håll med om att det låter klatschigt!?
Som den snabbtänkte läsaren redan har listat ut är den bästa tiden att tillämpa creative cooking-metodiken varje månad strax innan lön. Man skulle också kunna kalla det för kylskåpsrensning, men det har en så trist klang, tycker jag.
Man kan komponera de mest fantasifulla maträtter när nöden så kräver. En klassiker är naturligtvis pyttipanna. Den kinesiska motsvarigheten skulle väl vara chop suey. I Bulgarien finns det faktiskt en maträtt som heter mischmasch. Ett väldigt passande namn. Allt är väl egentligen bara varianter på samma tema. För mycket månad kvar i slutet på lönen. Bara att sätta snurr på kreativiteten.
Och kreativitet i köket kan ju aldrig vara fel. Själv var jag nog i tio-tolvårsåldern när jag började experimentera på allvar. Som tur är har jag en yngre bror. Naturligtvis var det han som utsågs till provsmakare. Jag minns fortfarande ett tidigt försök. Korvsoppa. En bit falukorv tärnas och kokas tillsammans med spagetti i några deciliter vatten i ett par minuter. Den sortens uppfinningsrikedom behöver inga kokböcker. ”Visst är det gott?”, frågade jag uppfordrande. ”Mm”, svarade lillebror, tydligt orolig för att om han svarade något annat skulle jag bara fortsätta med nästa räd in i skafferiet.
Om jag skulle skriva en kokbok skulle jag definitivt utgå från devisen som Cajsa Warg tydligen aldrig nyttjade; man tager vad man haver. Jag har till och med hittat på en benämning för min matlagningsfilosofi. Chrille’s creative cooking. Håll med om att det låter klatschigt!?
Som den snabbtänkte läsaren redan har listat ut är den bästa tiden att tillämpa creative cooking-metodiken varje månad strax innan lön. Man skulle också kunna kalla det för kylskåpsrensning, men det har en så trist klang, tycker jag.
Man kan komponera de mest fantasifulla maträtter när nöden så kräver. En klassiker är naturligtvis pyttipanna. Den kinesiska motsvarigheten skulle väl vara chop suey. I Bulgarien finns det faktiskt en maträtt som heter mischmasch. Ett väldigt passande namn. Allt är väl egentligen bara varianter på samma tema. För mycket månad kvar i slutet på lönen. Bara att sätta snurr på kreativiteten.
Och kreativitet i köket kan ju aldrig vara fel. Själv var jag nog i tio-tolvårsåldern när jag började experimentera på allvar. Som tur är har jag en yngre bror. Naturligtvis var det han som utsågs till provsmakare. Jag minns fortfarande ett tidigt försök. Korvsoppa. En bit falukorv tärnas och kokas tillsammans med spagetti i några deciliter vatten i ett par minuter. Den sortens uppfinningsrikedom behöver inga kokböcker. ”Visst är det gott?”, frågade jag uppfordrande. ”Mm”, svarade lillebror, tydligt orolig för att om han svarade något annat skulle jag bara fortsätta med nästa räd in i skafferiet.
2010-03-09
Så kom hon då till världen till sist, den nya lilla familjemedlemmen. Universums Härskarinna, två och ett halvt, får dela med sig av tronen, men kan i utbyte numer även titulera sig Storasyster. Och de båda tonårssönerna har fått ett till halvsyskon.
Det är lätt att tro att man ska få någon sorts rutin på det här med små bebisar, nu när fyran har landat. Men där bedrog man sig. De är ju så olika. I alla fall om man lyssnar till de råd och rön som ges den nyblivne föräldern. Till exempel har det med de tidigare årgångarna varit väldans viktigt att man har fått dem att rapa efter att de har sörplat i sig. Om man inte gjorde det skulle de små liven få rysligt ont i magen och ofelbart skrika sig först illröda och sedan blå i lilla fejjan. Men det berättade man nu redan på BB att 2010:ans modell, den behövde man minsann inte rapa. Baby 2010 – nu rapfri, liksom.
Det har under årens lopp även varit lite olika bud på hur de ska läggas när de ska sova. Min ömma moder har berättat att vi 60-talister helst skulle placeras på mage. 90-talsmodellen vill jag bestämt påminna mig att man uppmanades att lägga på sidan. Fast det var viktigt att variera sida, så att de små huvudknopparna inte blev platta på den ena. Men 2010:ans fantastiska årgång kan även läggas på rygg! Tåligare mot alkohol har de också blivit, de små. Tidigare skulle de ofelbart drabbas av hjärnskador och skrumplever om modern så mycket som luktade på glöggen om hon ammade barnet. 2010:ans modell klarar utan tvekan två glas vin i veckan. (Fast inte vid samma tillfälle dock, var man noga med att påpeka.)
Varje årtionde tycks även ha sina egna gurus på spädbarnsutveckling. På 40-talet skrev en kille som hette Spock en bok om barnuppfostran. Jag tror inte att det var samma kille som var med i Star Trek. Han hade i alla fall inte lika lustiga öron. Men lite lustiga idéer är det möjligt att han hade. Jag vet inte så noga. Har inte läst boken. På 90-talet var Anna Wahlgrens bok en outsinlig källa till visdom. Nu är hon någon som man skämtar om i frågesportprogram på teve. Som om hon hade lustiga öron och var med i Star Trek.
I dag tycks det vara föräldrarna själva som via diverse forum på webben delar med sig till varandra av tips och tricks.
Så någon rutin på småttingar kan jag inte påstå att jag har. ”Du har ju haft småbarn förut!” Jovisst, men jag har aldrig haft just det här lilla barnet förut. Det är alldeles nytt!
Det är lätt att tro att man ska få någon sorts rutin på det här med små bebisar, nu när fyran har landat. Men där bedrog man sig. De är ju så olika. I alla fall om man lyssnar till de råd och rön som ges den nyblivne föräldern. Till exempel har det med de tidigare årgångarna varit väldans viktigt att man har fått dem att rapa efter att de har sörplat i sig. Om man inte gjorde det skulle de små liven få rysligt ont i magen och ofelbart skrika sig först illröda och sedan blå i lilla fejjan. Men det berättade man nu redan på BB att 2010:ans modell, den behövde man minsann inte rapa. Baby 2010 – nu rapfri, liksom.
Det har under årens lopp även varit lite olika bud på hur de ska läggas när de ska sova. Min ömma moder har berättat att vi 60-talister helst skulle placeras på mage. 90-talsmodellen vill jag bestämt påminna mig att man uppmanades att lägga på sidan. Fast det var viktigt att variera sida, så att de små huvudknopparna inte blev platta på den ena. Men 2010:ans fantastiska årgång kan även läggas på rygg! Tåligare mot alkohol har de också blivit, de små. Tidigare skulle de ofelbart drabbas av hjärnskador och skrumplever om modern så mycket som luktade på glöggen om hon ammade barnet. 2010:ans modell klarar utan tvekan två glas vin i veckan. (Fast inte vid samma tillfälle dock, var man noga med att påpeka.)
Varje årtionde tycks även ha sina egna gurus på spädbarnsutveckling. På 40-talet skrev en kille som hette Spock en bok om barnuppfostran. Jag tror inte att det var samma kille som var med i Star Trek. Han hade i alla fall inte lika lustiga öron. Men lite lustiga idéer är det möjligt att han hade. Jag vet inte så noga. Har inte läst boken. På 90-talet var Anna Wahlgrens bok en outsinlig källa till visdom. Nu är hon någon som man skämtar om i frågesportprogram på teve. Som om hon hade lustiga öron och var med i Star Trek.
I dag tycks det vara föräldrarna själva som via diverse forum på webben delar med sig till varandra av tips och tricks.
Så någon rutin på småttingar kan jag inte påstå att jag har. ”Du har ju haft småbarn förut!” Jovisst, men jag har aldrig haft just det här lilla barnet förut. Det är alldeles nytt!
2010-02-23
”Det finns tre slags lögn: lögn, förbannad lögn och statistik.” lär den amerikanske författaren Mark Twain ha sagt. Men statistik kan vara riktigt roligt. Hör här.
Jag hörde häromdagen att vi svenskar nu är världens med ”uppkopplade” folk. I Sverige har alltså procentuellt sett fler medborgare än i något annat land tillgång till Internet. Med Internets hjälp har man tillgång till en massa fantastiska resurser. Om man till exempel, som undertecknad, komponerar och framför musik, så är det ingen hejd på hur många kanaler det finns för att sprida sina inspelningar. I och för sig så har alla andra av jordens förton miljoner garageband med rockstjärnedrömmar också insett samma sak… Så ska man vara realistisk är chansen att bli upptäckt minimal. Det finns inget bättre ställe att gömma en knappnål, än i en höstack. Men nu pratade vi ju om statistik, och då ska vi inte blanda in the cold hard truth.
En av dessa kanaler där man kan låta andra lyssna på ens låtar är välkända myspace.com.
Jo, jag spelar alltså i ett band. Vi är fem lagom tjocka män i våra bästa är (för att fortsätta strö citat omkring mig, denna gång av Karlsson på taket), som träffas i källaren och för ett olidligt oväsen en timme eller så varannan vecka. Givetvis har vi även registrerat oss på myspace och lagt upp en egen sida där, med några låtar som världen kan lyssna på. Nu funkar det så att i detta forum kan man bygga nätverk och bli ”vän” med andra majspejsare. Att man blir vän betyder inte nödvändigtvis att man blir kompis med någon. För vissa tycks det vara en tävling. Flest ”vänner” vinner, typ. Men nu var vi där och nosade på sanningen igen, fast att vi skulle hålla oss till statistiken!
När jag läser statistiken för vårt mer eller mindre tunnhåriga, rundmagade, gubbrockande band, ser jag följande:
Flest fans har vi i åldersgruppen 18-24 år (64,5%). Och av dessa är flest kvinnor (65%). Vi går även hem i åldersgruppen 45-54 år. Och där är det enbart kvinnor (100%) som gillar oss. Vi hade ingen aning om att vi var så poppis hos damerna!
Vidare kan vi se att drygt hälften (53,12%) av våra besökare är amerikaner. Speciellt populära är vi tydligen i Minneapolis, Minnesota. Unga, vackra, svenskättade amerikanska brudar äääälskar alltså vårt band!
Jag tror vi avslutar där. Innan vi får för oss att omsätta procentsatser till antal verkliga individer. Och framför allt innan vi börjar tvivla på om alla som utger sig för att vara unga tjejer på Internet, verkligen är det. För inte kan det väl vara så att de narras?!
Jag hörde häromdagen att vi svenskar nu är världens med ”uppkopplade” folk. I Sverige har alltså procentuellt sett fler medborgare än i något annat land tillgång till Internet. Med Internets hjälp har man tillgång till en massa fantastiska resurser. Om man till exempel, som undertecknad, komponerar och framför musik, så är det ingen hejd på hur många kanaler det finns för att sprida sina inspelningar. I och för sig så har alla andra av jordens förton miljoner garageband med rockstjärnedrömmar också insett samma sak… Så ska man vara realistisk är chansen att bli upptäckt minimal. Det finns inget bättre ställe att gömma en knappnål, än i en höstack. Men nu pratade vi ju om statistik, och då ska vi inte blanda in the cold hard truth.
En av dessa kanaler där man kan låta andra lyssna på ens låtar är välkända myspace.com.
Jo, jag spelar alltså i ett band. Vi är fem lagom tjocka män i våra bästa är (för att fortsätta strö citat omkring mig, denna gång av Karlsson på taket), som träffas i källaren och för ett olidligt oväsen en timme eller så varannan vecka. Givetvis har vi även registrerat oss på myspace och lagt upp en egen sida där, med några låtar som världen kan lyssna på. Nu funkar det så att i detta forum kan man bygga nätverk och bli ”vän” med andra majspejsare. Att man blir vän betyder inte nödvändigtvis att man blir kompis med någon. För vissa tycks det vara en tävling. Flest ”vänner” vinner, typ. Men nu var vi där och nosade på sanningen igen, fast att vi skulle hålla oss till statistiken!
När jag läser statistiken för vårt mer eller mindre tunnhåriga, rundmagade, gubbrockande band, ser jag följande:
Flest fans har vi i åldersgruppen 18-24 år (64,5%). Och av dessa är flest kvinnor (65%). Vi går även hem i åldersgruppen 45-54 år. Och där är det enbart kvinnor (100%) som gillar oss. Vi hade ingen aning om att vi var så poppis hos damerna!
Vidare kan vi se att drygt hälften (53,12%) av våra besökare är amerikaner. Speciellt populära är vi tydligen i Minneapolis, Minnesota. Unga, vackra, svenskättade amerikanska brudar äääälskar alltså vårt band!
Jag tror vi avslutar där. Innan vi får för oss att omsätta procentsatser till antal verkliga individer. Och framför allt innan vi börjar tvivla på om alla som utger sig för att vara unga tjejer på Internet, verkligen är det. För inte kan det väl vara så att de narras?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
