Under de senaste åren har jag sett massor av film. Jag har sett massor av olika sorts filmer också. Romantiska komedier, pang-pang, dokumentärer, drama med sorgliga slut, drama med lyckliga slut, filmer om fattiga som är snälla och filmer om rika som är dumma. Jag gillar verkligen att sjunka ned i TV-soffan och låta mig föras bort i den historia som berättas.
Under de senaste åren har jag sett massor av film. Ja, det är en sanning med modifikation. Jag har visserligen tittat på massor av filmer. Men det är ytterst få som jag har sett till slut. (Notera att jag inte räknar att jag har sett Pippi i Söderhavet minst en miljooon gånger på order av Universums Härskarinna (UH), två år och fyra månader.)
På dagtid är jag i regel på jobbet. Och där bör man inte titta på film. Det skulle inte chefen tycka om. Inte alls faktiskt. På helgerna har jag oftast fullt upp med annat, även om det allt som oftast känns lockande med en eftermiddagsmattinne. Nåt svart-vitt med Thor Modéen. Så det blir kvällstid som blir filmtid. När allt är undanröjt och UH har dragit sig tillbaka för natten.
Film är visserligen bäst på bio. Men i brist på bröd får man äta limpa, som man brukar säga. Det har sina fördelar att kika på film på tv också. Om det är reklampaus kan man kila på muggen, eller sätta på fika, eller vika tvätt eller nåt. Och om det blir sådär rysligt pinsamt på filmen, så kan man sätta en skämskudde framför ögonen. Eller så byter man bara kanal. (Det funkar givetvis om man kollar på läskiga filmer också.) Så kan man inte göra i en biosalong.
57 Channels (And Nothin’ On) sjöng Bruce Springsteen. Fast jag tycker att det är någon sevärd film allt som oftast. Det är bara det att någon gång runt 22-snåret händer det något med mina ögon. Det är stört omöjligt att hålla dem öppna. Har ni tänkt på vad obegriplig handlingen i en film blir om man råkar slumra till var femte minut? Man brukar gnälla över att det bara är samma filmer som visas hela tiden. Jag tycker att det är jättebra. Varje gång tänker jag att "det här gången ska jag väl lyckas hålla mig vaken ända till slutet". Ja, ni förstår ju hur det går…
Det är ytterst få filmer som jag har sett till slut. Det är tur att många filmer är så pass förutsägbara. Skurken åker fast och hjälten får sin älskade. Man vet liksom ändå hur det gick. Och skulle det vara så att filmen har ett olyckligt slut, så var det ändå ingenting att se.
Christer Nilsson,
som dock sett Notting Hill till slut. Flera gånger.
2010-01-12
Kan du tänka dig följande. Det är tjugofem plusgrader i skuggan där du sitter under en björk. Inte ett moln på flera dar, som Tomas Ledin sjunger. Minsta ansträngning gör dig svettig och varm. Och trots att du den senaste tiden har kryssat dig fram mellan områden av skugga, så har du ändå lyckats få en hyfsad solbränna. Kan du frammana den bilden i ditt inre?
Nej det kan inte jag heller. Jag ser bara mentala bilder av igloos, hundspann och istappar. Den absoluta nollpunkten ligger på −273,15 grader Celsius. Med de temperaturer som varit i bygden den senaste tiden tar det bara tio dagar eller så för att addera ihop till det. Ja, jag vet att man inte kan räkna så, men det känns väldigt lockande.
Jag läser i dagens tidning, som Tage Danielsson brukade introducera Hasse Alfredsons Lindemän, en förklaring till varför det har varit så kylslaget. Jag kan inte riktigt påstå att jag hänger med helt och fullt. Men tydligen är det i alla fall skillnad på väder och klimat. Väder är en lokal företeelse som pågår just nu, medan klimat är något som pågår i större områden och över längre tid. Och det är därför som det kan vara kallt som attan fast att det pågår en global uppvärmning. Naturligtvis är det bara att gilla läget och försöka tänka tillbaka på heta sommardagar då man klagade på värmen. Fast lite global uppvärmning, i alla fall lite lokalt så där, skulle jag inte ha något emot just nu. Det är väl inte för inte som vi svenskar har uppfunnit ordet lagom!
Men hur bra förklaringar Cumulus Lindeman (eller vad nu den där skribenten hette) har, och hur fridsamma affirmationer man muttrar för sig själv, så kvarstår faktum. Det blir väääldigt tråååkigt att gå inomhus och dra, lediga dagar när kylan sätter stopp för utomhusvistelse. Kika på termometern. Lägga in ved i pannan. Kika på termometern. Dricka kaffe. Lägga in ved i pannan. Förhandla om vems tur det är att hämta in mer ved. Kika på termometern. Gå till sängs och hoppas på blidväder nästa dag.
Universums Härskarinna, två år och tre månader, sitter parkerad framför teven och kollar på Pippi-filmer. Inspelade i slutet av 60-talet, med svenska och dubbade tyska skådespelare. Pruseluskan utbrister ”aber doch mein Kind”, det ser man på läpprörelserna. Men rösten säger ”Men Pippi då!” Men allt det struntar Universums Härskarinna i. Hon klättar på väggarna och vrålar ”Jag vill ha fyra liiiter meducin!”.
Christer Nilsson,
som oftast nöjer sig med 4 centiliter ”meducin”. I taget.
Nej det kan inte jag heller. Jag ser bara mentala bilder av igloos, hundspann och istappar. Den absoluta nollpunkten ligger på −273,15 grader Celsius. Med de temperaturer som varit i bygden den senaste tiden tar det bara tio dagar eller så för att addera ihop till det. Ja, jag vet att man inte kan räkna så, men det känns väldigt lockande.
Jag läser i dagens tidning, som Tage Danielsson brukade introducera Hasse Alfredsons Lindemän, en förklaring till varför det har varit så kylslaget. Jag kan inte riktigt påstå att jag hänger med helt och fullt. Men tydligen är det i alla fall skillnad på väder och klimat. Väder är en lokal företeelse som pågår just nu, medan klimat är något som pågår i större områden och över längre tid. Och det är därför som det kan vara kallt som attan fast att det pågår en global uppvärmning. Naturligtvis är det bara att gilla läget och försöka tänka tillbaka på heta sommardagar då man klagade på värmen. Fast lite global uppvärmning, i alla fall lite lokalt så där, skulle jag inte ha något emot just nu. Det är väl inte för inte som vi svenskar har uppfunnit ordet lagom!
Men hur bra förklaringar Cumulus Lindeman (eller vad nu den där skribenten hette) har, och hur fridsamma affirmationer man muttrar för sig själv, så kvarstår faktum. Det blir väääldigt tråååkigt att gå inomhus och dra, lediga dagar när kylan sätter stopp för utomhusvistelse. Kika på termometern. Lägga in ved i pannan. Kika på termometern. Dricka kaffe. Lägga in ved i pannan. Förhandla om vems tur det är att hämta in mer ved. Kika på termometern. Gå till sängs och hoppas på blidväder nästa dag.
Universums Härskarinna, två år och tre månader, sitter parkerad framför teven och kollar på Pippi-filmer. Inspelade i slutet av 60-talet, med svenska och dubbade tyska skådespelare. Pruseluskan utbrister ”aber doch mein Kind”, det ser man på läpprörelserna. Men rösten säger ”Men Pippi då!” Men allt det struntar Universums Härskarinna i. Hon klättar på väggarna och vrålar ”Jag vill ha fyra liiiter meducin!”.
Christer Nilsson,
som oftast nöjer sig med 4 centiliter ”meducin”. I taget.
2009-12-29
Tall, långa barr. Gran korta barr. Ut i skogen ska vi gå. Jopphejdi, jopphejda. Det blev visst ett visst hallå i media när Lotta Engberg berättade i ett direktsänt program kvällen innan julaftonen att hon minsann brukade knata ut i skogen och knycka sin julgran varje år. Och det visade sig att hon inte var ensam om det tilltaget. Runt var femte gran runt om i stugorna var visst stulen, visste Mattias Berglund på Skogssällskapet att berätta. Nähä?!
Själv tog jag med svärföräldrarna i bilen, lastade sågen, hakade på släpvagnen och körde till skogs. ”Det känns inte bra det här”, sa svärfar. ”Inte bra alls”. Precis som i reklamen. Svärföräldrarna, till vardags boende i en av landets större städer, en sådan stad där man säljer julgranar på torget, skulle alltså fira julen hos oss. Bara att ta seden dit man kommit alltså. Även om seden innebar ett laglöst julgransknyckande. Men när vi så stod där vi snön, och de spanade nervöst åt höger och vänster och sedan höger igen, efter arga skogsägare med arga hundar och laddade gevär, så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att avslöja att jag faktiskt hade pratat med markägaren, och fått lov att ta årets julgran där. Vi bara låtsades knycka den. För traditionens skull, liksom.
Och så fraktades julträdet, ett synnerligen ståtligt exemplar, hem. Det tuktades en aning och bars in. Jag vet inte hur många barr en gran har. Men även fast att det tycktes som att minst hälften hamnade på golvet, satt tillräckligt många kvar för att julgranen skulle pryda sin plats. Med både en tvåårig och en yster golden retriever i huset, och dessutom en exceptionellt kass julgransfot, tog vi det säkra före det osäkra och drog en säkerhetslina från granens topp till en krok vi skruvat upp i taket. Lysande lösning. Det faktum att julgransbelysningen fungerade, både innan och efter den var uppsatt i granen, bidrog ytterligare till julefriden .
Och ingen tog av det undre lagret, innan det första var uppätet. ”Life's a box of chocolates, Forrest. You never know what you're gonna get.” säger mamman i filmen Forrest Gump. Det vet man visst det. Det finns små bilder på asken där det står var bitarna innehåller. Först börjar man med favoriterna. Sedan tar man dem som är rätt OK. Och innan man vet ordet av så finns bara dom äckliga kvar. Och då äter man dem också. Jag säger som Karl-Bertils ömma moder: ”Det var då en välsignad jul.”
Christer Nilsson,
som emellertid lämnar trillingnöt, eftersom han är allergisk mot nötter.
Tall, långa barr. Gran korta barr. Ut i skogen ska vi gå. Jopphejdi, jopphejda. Det blev visst ett visst hallå i media när Lotta Engberg berättade i ett direktsänt program kvällen innan julaftonen att hon minsann brukade knata ut i skogen och knycka sin julgran varje år. Och det visade sig att hon inte var ensam om det tilltaget. Runt var femte gran runt om i stugorna var visst stulen, visste Mattias Berglund på Skogssällskapet att berätta. Nähä?!
Själv tog jag med svärföräldrarna i bilen, lastade sågen, hakade på släpvagnen och körde till skogs. ”Det känns inte bra det här”, sa svärfar. ”Inte bra alls”. Precis som i reklamen. Svärföräldrarna, till vardags boende i en av landets större städer, en sådan stad där man säljer julgranar på torget, skulle alltså fira julen hos oss. Bara att ta seden dit man kommit alltså. Även om seden innebar ett laglöst julgransknyckande. Men när vi så stod där vi snön, och de spanade nervöst åt höger och vänster och sedan höger igen, efter arga skogsägare med arga hundar och laddade gevär, så kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att avslöja att jag faktiskt hade pratat med markägaren, och fått lov att ta årets julgran där. Vi bara låtsades knycka den. För traditionens skull, liksom.
Och så fraktades julträdet, ett synnerligen ståtligt exemplar, hem. Det tuktades en aning och bars in. Jag vet inte hur många barr en gran har. Men även fast att det tycktes som att minst hälften hamnade på golvet, satt tillräckligt många kvar för att julgranen skulle pryda sin plats. Med både en tvåårig och en yster golden retriever i huset, och dessutom en exceptionellt kass julgransfot, tog vi det säkra före det osäkra och drog en säkerhetslina från granens topp till en krok vi skruvat upp i taket. Lysande lösning. Det faktum att julgransbelysningen fungerade, både innan och efter den var uppsatt i granen, bidrog ytterligare till julefriden .
Och ingen tog av det undre lagret, innan det första var uppätet. ”Life's a box of chocolates, Forrest. You never know what you're gonna get.” säger mamman i filmen Forrest Gump. Det vet man visst det. Det finns små bilder på asken där det står var bitarna innehåller. Först börjar man med favoriterna. Sedan tar man dem som är rätt OK. Och innan man vet ordet av så finns bara dom äckliga kvar. Och då äter man dem också. Jag säger som Karl-Bertils ömma moder: ”Det var då en välsignad jul.”
Christer Nilsson,
som emellertid lämnar trillingnöt, eftersom han är allergisk mot nötter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
