Min kompis Kenneth är en klok man. Han har tänkt många kloka tankar, och sagt många kloka saker. När det gäller ämnet mat har han gjort den ultimata livsnjutaranalysen. Tänk er att man sitter ner i goda vänners lag för att inta en middag. ”Först äter man för att man är hungrig”, konstaterar Kenneth. ”Sedan äter man för att det är gott.” Efter det följer ett stadium när man ”äter för att det är kul”, och slutligen äter man ”för att det finns mat kvar”.
Det finns många kloka saker som sagts om njutningen att äta. Om något som var riktigt, riktigt gott lär ha sagts att ”Det här, det var godare än kräm. Och kräm som är så gott.” Fast citatet ska uttalas på bred hälsingedialekt för att helt komma till sin rätt.
Ibland sätter man väldans konstiga namn på maträtter. Jag och Kära Hustrun intog härförleden en massa-rätters-måltid i herrgårdsmiljö. Den inleddes med lax med blomkålsskum och en blåmusselcappuccino. Då fick jag lära mig att cappuccino inte nödvändigtvis har med kaffe att göra. I detta fall rörde sig om soppa med lite skum på toppen, serverad i en liten kopp av glas. Blomkålsskum, det liknade närmast en soppa som körts genom en jetmotor på fulla varv. Sedan följde sotad oxfilé och en potatisterrin. Det är ett finare sätt att säga kött och potatis. Att oxfilén är sotad betyder inte att den är täckt av sot, upptäckte jag snart. Och vad en terrin är kollade jag upp på nätet. Det är typ en potatisgratäng som man har lagt i press under en massa tunga böcker, eller liknande, och låtit stå över natten. Man kan krångla till saker i det oändliga. Men det blev fasligt gott. ”Göttare än kreem”, skulle man kunna säga.
Jag minns en gång när jag som barn hamnade med mina föräldrar på ett matställe där man kunde beställa ”elefantöra och pommes frites”. Det lät ju fasligt exotiskt. Fast jag misstänker att det inte var varken elefant eller öra i den där platta köttbiten jag fick på tallriken. Å andra sidan misstänker jag att en hel del av den ”oxfilé” som restaurang Skitiga Duken serverar inte nödvändigtvis är vare sig oxe eller filé heller.
Och så var det drängen som kom in i stugan och under tystnad började sleva i sig av rabarberkrämen. Efter en god stunds ätande utbrister han: ”Ja eet å ja eet, men ja tycher in’t att de minsker na i tallrik’n. Men de klart, ja e ju snörig å ja.” Slutligen äter man för att det finns mat kvar.
Christer Nilsson,
som inser att allt människan behöver kanske inte finns i öl och ”körv”, men gott är det.
2009-11-03
Hallå gott folk! Känner ni hur den näst intill obemärkt kommer krypande, och innan ni vet ordet av är över er helt och fullt. Julstämningen. Själv kände jag av den redan för ett par veckor sedan. Det damp ned lite regnslaskig snö och i varje korsning kändes det som en chansning huruvida man skulle kunna få stopp på bilen eller inte. Det vardags för vinterdäck. Verkligen hjulstämning.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
Och nyss har vi klarat av Allhelgonahelgen. Det känns som att det amerikanska inflytandet blir större för varje år. För många är det väl mer halloween. Man klär ut sig till allehanda läskigheter och pyntar med spindelväv och dödskallar. Ingen julstämning i alla fall. Snarare fulstämning. Eller fulskrämning.
Om man tänker sig att spela julvisor på sitt piano börjar det bli dags att kolla att det låter som det ska. Och naturligtvis justera det från tempererad- till julstämning.
Saffransskörden gick tydligen åt pipsvängen i år, så priset har skjutit i höjden ytterligare. Tycker man att det är onödigt dyrt får man väl strunta i att ha saffran i sina lussekatter. Inte någon vidare gulstämning dock.
Nåväl, vi kan ju i alla fall lita på att tomten kommer till alla barn som har varit snälla. Svisch, svisch över hela världen (fast mest i de rika i-länderna tycks det). Skulle han råka missa en unge i det processglada Amerika kan man tänka sig att han åker på en julstämning.
Äh. Vad tusan. Vi vet precis hur det blir. ”Oj, oj, oj. Har dom redan börjat dra fram julpyntet i affärerna.” Och så är det kristider och massarbetslöshet och tomt i plånboken, bortsett från en mal som förvirrat flaxar ut, som i en serietidning. Men lik tusan lär väl julhandeln slå nya rekord i år igen. Det gör den visst alltid. Någon apparat med tveksam användbarhet blir utsedd till Årets Julklapp, och om sex månader är tidningarnas prylmarknader nedlusade med radannonser från folk som vill bli av med just den där grejen, som ju kändes som en verkligt listig julklapp.
Men nu är väl den stora frågan egentligen, kan man med gott samvete dricka julmust före den första advent?! Butikshyllorna fylls som bäst för tillfället med den ädla drycken. Men de ståndaktiga är… ståndaktiga. Sedan har vi ”allt genast-människorna”, som tänker ”äh, vad tusan”. Men det är nog samma människor som skakar på julklapparna och försöker lista ut vad det är i paketen. Och som läser sista sidan i en bok först, för att få veta om den slutar lyckligt.
Christer Nilsson,
som funderar på kräftor, eftersom han inte hann med några i augusti.
2009-10-20
Svart och vitt är utomordentliga färger. Tydliga. Ingen tvekan om vad som gäller. Det finns en sorts svart och en sorts vitt. Annat är det med grått. Det finns i en uppsjö av grå toner och nyanser.
Jag gick i högstadiet under början av 80-talet. Då fanns det två sorters människor. Hårdrockare och synthare. Killar med jeansjacka med fastsydda tygmärken, där det stod Saxon, Iron Maiden, Motörhead och sånt. Och så folk med konstiga luggar, som gillade grovt tillyxad synthmusik med programmerad trummasken istället för en riktig trummis. Ja, det är klart. Kom man från Tallåsen kunde man vara punkare också. Och var man punkare fick man passa sig för raggare. Okej, det fanns kanske fler sorters människor än två. Men i stort sett, ni förstår vad jag menar. Det var liksom enkelt att skaffa sig en världsbild. Hårdrock – bra, synth – dåligt. På samma sätt som Amerika var bra och Sovjet dåligt. Eller tvärtom, beroende på vilket ungdomsförbund man sympatiserade med.
Och rockmusik spelades människor som var gamla när de fyllde trettio. Och direkt löjeväckande om de överlevde till fyrtio.
På bio skulle det vara actionrullar med fart och fläkt. Allt annat var töntigt och direkt otänkbart att se. Och de människor som tittade på sorgliga filmer och grät en skvätt var endera kompletta UFO:n, eller min mamma.
Men så hände någonting med tillvaron. Man började bit för bit omvärdera sina tidigare så tydliga ståndpunkter. All hårdrock var ju inte bra. Och all synth var ju inte kass. Grått har sedan dess bara fått fler och fler nyanser.
Som en övernaturlig hämnd för min tidigare så kategoriska världsbild händer det nu regelbundet att min frisyr gör uppror. När jag vaknar på morgonen spretar den på ett sätt som för tankarna direkt till Limahl och resten av Kajagoogoo. Som Bad hair day upphöjt i tusen. Man känner sig först ”Too shy shy”, men beslutar sig sedan för att ignorera eländet. Man har ju i alla fall hår kvar på skallen.
Och det är bara att erkänna att det oftast, som en familjepolitisk kompromiss, numer oftast blir rullar från drama-hyllan. Och, japp, ni gissar rätt. En tår i ögat när Aerosmith sjunger I Don't Want To Miss A Thing i slutscenerna av filmen Armageddon. Och då ska vi ju inte bara tala Grey’s anatomy, där alla bara dör till höger och vänster…
Men som tur är finns det vissa saker som är lika tydliga och klara som när jag gick i högstadiet. Hitler var allt bra ond, och riktiga trummisar är alltid bättre än programmerade trummaskiner.
Christer Nilsson,
som tycker att ”forty is the new twenty” när det gäller rockmusik.
Jag gick i högstadiet under början av 80-talet. Då fanns det två sorters människor. Hårdrockare och synthare. Killar med jeansjacka med fastsydda tygmärken, där det stod Saxon, Iron Maiden, Motörhead och sånt. Och så folk med konstiga luggar, som gillade grovt tillyxad synthmusik med programmerad trummasken istället för en riktig trummis. Ja, det är klart. Kom man från Tallåsen kunde man vara punkare också. Och var man punkare fick man passa sig för raggare. Okej, det fanns kanske fler sorters människor än två. Men i stort sett, ni förstår vad jag menar. Det var liksom enkelt att skaffa sig en världsbild. Hårdrock – bra, synth – dåligt. På samma sätt som Amerika var bra och Sovjet dåligt. Eller tvärtom, beroende på vilket ungdomsförbund man sympatiserade med.
Och rockmusik spelades människor som var gamla när de fyllde trettio. Och direkt löjeväckande om de överlevde till fyrtio.
På bio skulle det vara actionrullar med fart och fläkt. Allt annat var töntigt och direkt otänkbart att se. Och de människor som tittade på sorgliga filmer och grät en skvätt var endera kompletta UFO:n, eller min mamma.
Men så hände någonting med tillvaron. Man började bit för bit omvärdera sina tidigare så tydliga ståndpunkter. All hårdrock var ju inte bra. Och all synth var ju inte kass. Grått har sedan dess bara fått fler och fler nyanser.
Som en övernaturlig hämnd för min tidigare så kategoriska världsbild händer det nu regelbundet att min frisyr gör uppror. När jag vaknar på morgonen spretar den på ett sätt som för tankarna direkt till Limahl och resten av Kajagoogoo. Som Bad hair day upphöjt i tusen. Man känner sig först ”Too shy shy”, men beslutar sig sedan för att ignorera eländet. Man har ju i alla fall hår kvar på skallen.
Och det är bara att erkänna att det oftast, som en familjepolitisk kompromiss, numer oftast blir rullar från drama-hyllan. Och, japp, ni gissar rätt. En tår i ögat när Aerosmith sjunger I Don't Want To Miss A Thing i slutscenerna av filmen Armageddon. Och då ska vi ju inte bara tala Grey’s anatomy, där alla bara dör till höger och vänster…
Men som tur är finns det vissa saker som är lika tydliga och klara som när jag gick i högstadiet. Hitler var allt bra ond, och riktiga trummisar är alltid bättre än programmerade trummaskiner.
Christer Nilsson,
som tycker att ”forty is the new twenty” när det gäller rockmusik.
2009-10-06
”Det här verkar lovande”, var det första jag tänkte när jag såg Annika. ”Det här skulle kunna funka.” ”Schyssta mått och snygg också.”
Det som hade börjat som en lättsam ommöblering hade alltså vänt hela huset upp och ner. Ett akut behov av ett vitrinskåp hade uppstått och jakten på ett hade nu fört mig och Kära Hustrun till grannkommunen och en butikskedja som kanske främst för tankarna till lakan, täcken och handdukar. Och det var således där vi fick syn på vitrinskåpet Annika. Bengt Grieve skulle förmodligen ha beskrivit färgen som ”mörkvit”. Själv sa jag grå. Efter en del funderande så slog vi till. Bokhyllan Billy åkte ut, och skåpet Annika kom in i huset.
Annika levererades i två stycken platta paket. Monteringsanvisningen visade på första sidan att allt som behövdes var två normalhändiga personer, en hammare, en skruvmejsel och så skulle man på en timmas tid ha ett lika tjusigt vitrinskåp som på bilden. Fast det är klart, bilden i monteringsanvisningen var ju tecknad…
I de platta paketen låg tjugofem olika delar, som nu alltså skulle skruvas ihop med hundratalet skruvar av åtta olika slag.
Det finns en japansk metod som heter poka yoke. Den används inom tillverkningsindustrin och går i korthet ut på att delar som ska monteras ihop har utformats på ett sånt vis att de bara passar på ett enda sätt. På det viset förhindrar man att det uppstår fel och att man måste göra om en massa.
Jag kan utan tvekan säga att Annika hade aldrig hört talas om poka yoke. Det var en massa delar som passade på en massa olika sätt. Och där monteringsanvisningen visade hål, fanns inga hål i verkligheten. Men där det inte skulle vara hål, där var det minsann prydligt borrat.
”Fort och fel” brukar man säga. ”Gör om, gör rätt”, brukar vara den ofrånkomliga lösningen. ”Nothing a little burboun and soda can’t fix”, skulle Humphrey Bogart ha sagt. Fast då blev det väl bara ännu mer att göra om i efterhand.
Det tog tre kvällar att få ihop skåpet. Det som kändes lite oroväckande att när allt var ihop skruvat och pluggat och hamrat, så fanns det fortfarande fyra träpluggar och ett tiotal skruvar kvar på bordet! Nåväl, nu står hon där. Skåpet gör sig absolut bäst i lite skum belysning. Och det är nog bara en västerländsk hang up det där med nittiogradiga vinklar. När jag tittar lite närmre på monteringsanvisningen, så syns det ju att skåpet ska vara lite skevt.
Christer Nilsson,
som hädanefter aldrig ska flytta på så mycket som en pinnstol.
Det som hade börjat som en lättsam ommöblering hade alltså vänt hela huset upp och ner. Ett akut behov av ett vitrinskåp hade uppstått och jakten på ett hade nu fört mig och Kära Hustrun till grannkommunen och en butikskedja som kanske främst för tankarna till lakan, täcken och handdukar. Och det var således där vi fick syn på vitrinskåpet Annika. Bengt Grieve skulle förmodligen ha beskrivit färgen som ”mörkvit”. Själv sa jag grå. Efter en del funderande så slog vi till. Bokhyllan Billy åkte ut, och skåpet Annika kom in i huset.
Annika levererades i två stycken platta paket. Monteringsanvisningen visade på första sidan att allt som behövdes var två normalhändiga personer, en hammare, en skruvmejsel och så skulle man på en timmas tid ha ett lika tjusigt vitrinskåp som på bilden. Fast det är klart, bilden i monteringsanvisningen var ju tecknad…
I de platta paketen låg tjugofem olika delar, som nu alltså skulle skruvas ihop med hundratalet skruvar av åtta olika slag.
Det finns en japansk metod som heter poka yoke. Den används inom tillverkningsindustrin och går i korthet ut på att delar som ska monteras ihop har utformats på ett sånt vis att de bara passar på ett enda sätt. På det viset förhindrar man att det uppstår fel och att man måste göra om en massa.
Jag kan utan tvekan säga att Annika hade aldrig hört talas om poka yoke. Det var en massa delar som passade på en massa olika sätt. Och där monteringsanvisningen visade hål, fanns inga hål i verkligheten. Men där det inte skulle vara hål, där var det minsann prydligt borrat.
”Fort och fel” brukar man säga. ”Gör om, gör rätt”, brukar vara den ofrånkomliga lösningen. ”Nothing a little burboun and soda can’t fix”, skulle Humphrey Bogart ha sagt. Fast då blev det väl bara ännu mer att göra om i efterhand.
Det tog tre kvällar att få ihop skåpet. Det som kändes lite oroväckande att när allt var ihop skruvat och pluggat och hamrat, så fanns det fortfarande fyra träpluggar och ett tiotal skruvar kvar på bordet! Nåväl, nu står hon där. Skåpet gör sig absolut bäst i lite skum belysning. Och det är nog bara en västerländsk hang up det där med nittiogradiga vinklar. När jag tittar lite närmre på monteringsanvisningen, så syns det ju att skåpet ska vara lite skevt.
Christer Nilsson,
som hädanefter aldrig ska flytta på så mycket som en pinnstol.
2009-09-22
Kära Hustrun har köpt en sorts förvaringsmöbel till hallen. Den är vit med fyra korgar som man kan lägga smått och gott i. Möbeln mäter runt 70 centimeter i höjd, lika bred och runt 30 centimeter djup. Ovanpå den kan man med fördel placera trevliga fotografier och små ljuslyktor, som passar så bra nu när höstmörkret sänker sig. Ett synnerligen bra köp, skulle jag vilja påstå.
För att möbeln skulle komma till sin rätt på bästa sätt var det självklart att den skulle placeras där linneskåpet stod. Linneskåpet är en stadig pjäs med anor. Men med lite jäklar anamma, och eventuellt några kraftuttryck, baxade Kära Hustrun linneskåpet in i matrummet. I matrummet fanns en perfekt plats. Tyvärr stod där redan en till vitrinskåp befordrad ikeahylla. Den tömdes på remmare, konjakskupor, tumlare, snapsglas och ett flertal andra sorters glas, som jag egentligen inte har en aning om när vi ska använda, och framför allt inte till vad. Hyllan, eller vitrinskåpet då, stånkades sedan in i tv-rummet, så att linneskåpet fick sin nya plats.
I tv-rummet fanns egentligen ingen bra plats för vitrinskåpet. Temporärt flyttades soffan, för att den där hyllan skulle ha någonstans att stå.
Det är nu undertecknad kommer på den fullkomligt lysande idén att det är dags att flytta ut skivsamlingen från tv-rummet. Skivarkivet ska flyttas till en ny hedersplats i källaren. Vi pratar om drygt femhundra vinylplattor och minst lika många cd-skivor här.
För att skivsamlingen ska hamna rätt är vi först tvungna att möblera om hela musikrummet. Det där rummet som innehåller tre förstärkare, en mindre sånganläggning, två trumset (ja, ja, ett väldigt litet dock) och otaliga stativ, instrumentväskor och gitarrer i parti och minut.
Men till slut stod så världens bästa skivsamling, på sin nya plats.
Det är då vi kommer på nästa lysande idé. Linneskåpet ska inte alls stå i matrummet, utan det ska in i tv-rummet för att förvandlas till ett mediaaltare med uppgift att sluka alla digitalboxar, och dvd-spelare och videobandspelare och cd-spelare och Gud vet allt. ”Men var ska den där förbaskade billy-hyllan stå då?!”
Vi har nu hållit på i en dryg vecka med att flytta möbler runt om i huset, likt ett sånt där spel där man flyttar brickor så att de kommer i nummerföljd. Och det vette tusan om vi är närmare lösningen över huvudtaget.
Det är något att tänka på om du någon gång känner en obändig lust att köpa en vit hallmöbel med fyra små flätade korgar i rotting.
Christer Nilsson,
som har blivit en sån som funderar på att köpa något så orockigt som ett vitrinskåp. Snacka om otippat!
För att möbeln skulle komma till sin rätt på bästa sätt var det självklart att den skulle placeras där linneskåpet stod. Linneskåpet är en stadig pjäs med anor. Men med lite jäklar anamma, och eventuellt några kraftuttryck, baxade Kära Hustrun linneskåpet in i matrummet. I matrummet fanns en perfekt plats. Tyvärr stod där redan en till vitrinskåp befordrad ikeahylla. Den tömdes på remmare, konjakskupor, tumlare, snapsglas och ett flertal andra sorters glas, som jag egentligen inte har en aning om när vi ska använda, och framför allt inte till vad. Hyllan, eller vitrinskåpet då, stånkades sedan in i tv-rummet, så att linneskåpet fick sin nya plats.
I tv-rummet fanns egentligen ingen bra plats för vitrinskåpet. Temporärt flyttades soffan, för att den där hyllan skulle ha någonstans att stå.
Det är nu undertecknad kommer på den fullkomligt lysande idén att det är dags att flytta ut skivsamlingen från tv-rummet. Skivarkivet ska flyttas till en ny hedersplats i källaren. Vi pratar om drygt femhundra vinylplattor och minst lika många cd-skivor här.
För att skivsamlingen ska hamna rätt är vi först tvungna att möblera om hela musikrummet. Det där rummet som innehåller tre förstärkare, en mindre sånganläggning, två trumset (ja, ja, ett väldigt litet dock) och otaliga stativ, instrumentväskor och gitarrer i parti och minut.
Men till slut stod så världens bästa skivsamling, på sin nya plats.
Det är då vi kommer på nästa lysande idé. Linneskåpet ska inte alls stå i matrummet, utan det ska in i tv-rummet för att förvandlas till ett mediaaltare med uppgift att sluka alla digitalboxar, och dvd-spelare och videobandspelare och cd-spelare och Gud vet allt. ”Men var ska den där förbaskade billy-hyllan stå då?!”
Vi har nu hållit på i en dryg vecka med att flytta möbler runt om i huset, likt ett sånt där spel där man flyttar brickor så att de kommer i nummerföljd. Och det vette tusan om vi är närmare lösningen över huvudtaget.
Det är något att tänka på om du någon gång känner en obändig lust att köpa en vit hallmöbel med fyra små flätade korgar i rotting.
Christer Nilsson,
som har blivit en sån som funderar på att köpa något så orockigt som ett vitrinskåp. Snacka om otippat!
2009-09-08
Den har gått i arv, från far till son, i tre generationer nu. Den ser ut som något djävulskt pinoredskap från den spanska inkvisitionen. Eller som överbliven rekvisita från något sensationslystet 80-tals heavy metalband. Eller något från en amerikansk B-skräckis, helt enkelt. Min vedkap. Men det är inte vilken vedkap som helst.
Det var på 50-talet och en snickare i farsans hemby byggde den på beställning av min farfar. Den är av trä och har en plåtskodd vagga där man lägger veden man ska kapa. Klingan är extra stor, så att man kan kapa extra stora trädstockar. Med tre remmar driver en elmotor klingan runt. Med ett sånt där vinande ljud, som man kan höra långväga. ”Jaha, nu är det någon som kapar ved i öster”, typ. Och framåt kvällningen hör man fortfarande det där gnälliga ljudet, och man tänker: ”Men ska dom aldrig ge sig?!”
Snickaren lär ha varit en händig karl. Han byggde trädgårdsmöbler, och stora leksakslastbilar som barnen kunde dra efter sig i ett snöre. Och så blev det en och annan vedkap. Ett synnerligt gediget bygge, som alltså fortfarande är fullt funktionsdugligt efter 50 år. Tung som bly är den också. Ingenting man flyttar på hur som helst.
Som tonåring var jag inte det minsta förtjust i att kapa och stapla ved. Jag minns det tydligt. Det är en egenskap som har gått i arv till mina egna söner. De är inte heller det allra minsta förtjusta i att hålla på med ved. Men efter viss övertalning, oftast i form av pengar, pizza eller annan liknande hårdvaluta, så ställer de ändå upp och gör en insats. Dock på behörigt avstånd from den roterande klingan.
Vedkapen är nämligen fullständigt livsfarlig. Inte en enda säkerhetsanordning har den. Man kanske tog lite lättare på sånt, på 50-talet. Vad vet jag. Fyra fingrar är ju nästan lika bra som fem. Om man blir av med en hand, så har man ju ändå en kvar.
Men vad jag vet så är det aldrig någon som har blivit skadad när man jobbat med den här vedkapen. Det beror förmodligen just på att den är så uppenbart livsfarlig. Man är ständigt fullt uppmärksam när man håller på med den. Allt annat vore otänkbart.
Naturligtvis borde den ha pensionerats för länge sedan. Man borde ha skaffat en mindre otymplig sak, som kanske till och med hade någon form av skyddsanordning. Man kunde ju sälja gammel-kapen till något hårdrockband som vill ha en cool image. Men än snurrar den. Och den har ju sin charm, på något vis.
Christer Nilsson,
som dock har köpt en ny vedklyv.
Det var på 50-talet och en snickare i farsans hemby byggde den på beställning av min farfar. Den är av trä och har en plåtskodd vagga där man lägger veden man ska kapa. Klingan är extra stor, så att man kan kapa extra stora trädstockar. Med tre remmar driver en elmotor klingan runt. Med ett sånt där vinande ljud, som man kan höra långväga. ”Jaha, nu är det någon som kapar ved i öster”, typ. Och framåt kvällningen hör man fortfarande det där gnälliga ljudet, och man tänker: ”Men ska dom aldrig ge sig?!”
Snickaren lär ha varit en händig karl. Han byggde trädgårdsmöbler, och stora leksakslastbilar som barnen kunde dra efter sig i ett snöre. Och så blev det en och annan vedkap. Ett synnerligt gediget bygge, som alltså fortfarande är fullt funktionsdugligt efter 50 år. Tung som bly är den också. Ingenting man flyttar på hur som helst.
Som tonåring var jag inte det minsta förtjust i att kapa och stapla ved. Jag minns det tydligt. Det är en egenskap som har gått i arv till mina egna söner. De är inte heller det allra minsta förtjusta i att hålla på med ved. Men efter viss övertalning, oftast i form av pengar, pizza eller annan liknande hårdvaluta, så ställer de ändå upp och gör en insats. Dock på behörigt avstånd from den roterande klingan.
Vedkapen är nämligen fullständigt livsfarlig. Inte en enda säkerhetsanordning har den. Man kanske tog lite lättare på sånt, på 50-talet. Vad vet jag. Fyra fingrar är ju nästan lika bra som fem. Om man blir av med en hand, så har man ju ändå en kvar.
Men vad jag vet så är det aldrig någon som har blivit skadad när man jobbat med den här vedkapen. Det beror förmodligen just på att den är så uppenbart livsfarlig. Man är ständigt fullt uppmärksam när man håller på med den. Allt annat vore otänkbart.
Naturligtvis borde den ha pensionerats för länge sedan. Man borde ha skaffat en mindre otymplig sak, som kanske till och med hade någon form av skyddsanordning. Man kunde ju sälja gammel-kapen till något hårdrockband som vill ha en cool image. Men än snurrar den. Och den har ju sin charm, på något vis.
Christer Nilsson,
som dock har köpt en ny vedklyv.
2009-08-25
Det är bara att gilla läget. Bara att ladda upp med positiva affirmationer. De sista augustidagarna ramlar obönhörligen förbi. Sensommaren står just i begrepp att övergå till höst. Det spelar ingen roll om jag går och småhuttrar i kortbyxor, så kan jag inte hålla sommaren kvar. Men strunt i det. Det har varit en utmärkt sommar. Efter en snabb spaning på den sommar som flytt kan jag belåtet konstatera att jag för första gången på länge inte har några oavslutade sommarprojekt. Detta av den enkla anledningen att jag inte hade några projekt den här sommaren. Inga garage som skulle byggas, inga tak som skulle läggas om och inga hus som skulle målas om. (Att huset borde ha målats om är en helt annan sak.) Inga böcker har blivit olästa, eftersom jag i början av juni inte gjorde någon lista över vilka böcker jag borde läsa. Inga platser har blivit obesökta, för att jag inte hunnit med dem. (En väldig massa ställen har dock blivit obesökta, för att jag inte hade för avsikt att besöka dem.) Vidare har jag inte bränt upp en enda köttbit vid grillen i sommar, utan i princip allt jag lagt på gallret har varit ätbart efteråt. (Det var väl bara en hamburgare som blev lite olyckligt solbränd.) Familjen åkte på bilsemester. Ett projekt som får Hannibals marsch över alperna att likna en utflykt i Jonsparken. Tänk att ju mindre barn är, desto mer saker måste de ha med sig! Det är nappflaskor och vällingpaket och nappar och tusen ombyten och stövlar om det blir regn och sandaler om det blir sol. Och då har vi inte ens börjat att tala om underhållningsdetaljen, med kasperdockor och ritblock och hela baletten. Men vi kom både dit och hem i ett stycke. Det är ju mer än man kan säga om Hannibal. (I alla fall om hans elefanter.)
Teaterföreställningar har besökt. En i Järvsö tyckte jag inte var så värst kul, men en i Mellanfjärden var väldans skoj. Och så har jag stampat omkring på en leråker i Kilafors och lyssnat på hårdrock. Fast det verkar ha varit lerigare i Woodstock, och det var ju ändå 40 år sedan och i Amerika.
Jo, den blev helt okej den här sommaren. Och det spelar ingen roll om det regnade eller var jättevarmt och soligt, för sånt minns jag aldrig ändå. ”Kommer du ihåg hur mycket det regnade i fjol?” ”Nope, icke sa Nicke.”
Så kom igen höst-jävel, här ser du en man som håller modet uppe. Det blir ju sommar nästa år igen!
Christer Nilsson,
som drar på långbyxorna nu
Teaterföreställningar har besökt. En i Järvsö tyckte jag inte var så värst kul, men en i Mellanfjärden var väldans skoj. Och så har jag stampat omkring på en leråker i Kilafors och lyssnat på hårdrock. Fast det verkar ha varit lerigare i Woodstock, och det var ju ändå 40 år sedan och i Amerika.
Jo, den blev helt okej den här sommaren. Och det spelar ingen roll om det regnade eller var jättevarmt och soligt, för sånt minns jag aldrig ändå. ”Kommer du ihåg hur mycket det regnade i fjol?” ”Nope, icke sa Nicke.”
Så kom igen höst-jävel, här ser du en man som håller modet uppe. Det blir ju sommar nästa år igen!
Christer Nilsson,
som drar på långbyxorna nu
2009-08-11
Jag läste i lokalbladet att Dellenbygden invaderats av blodtörstiga pirater. Jolly Roger vajade i vinden och den som inte skötte sig hamnade i stupstocken. Nej, det var tydligen inte så illa som det verkade. Det var Staffans scoutdistrikt som arrangerade scoutläger med pirattema i Ora.
Och vips tog Nilsson på sig nostalgihatten och mindes sin tid som boy scout. Givetvis alltid redo.
Uppfödd på Kalle Anka, där tre rättrådiga Knattar i gröngölingsuniform, komplett med Davy Crocket-mössa, ständigt och lätt redde ut de knivigaste av situationer, hade scoutrörelsen alltid tyckts mig synnerligen lockande. Och givetvis tog jag första chansen och gick med i den lokala scoutkåren, så fort jag fick åldern inne. Nej, någon pälsmössa med svans fick man inte ha, men väl en skjorta som var blå. Och det fick väl duga.
Mitt första stora läger var i just Ora. Dit kom scouter från Sverige, Norge och Danmark och det var ett äventyr. Jag var tolv år och den gången hade lägret ett indiantema. När vi anlände till lägerplatsen möttes vi av ”indianer” som red på riktiga hästar. Det var fjädrar och fransar så långt ögat nådde! Det var en högtidsstund för en kille som varit kåbbåj sen han var tre äpplen hög.
När tälten var resta och lägret uppbyggt följde de dagliga aktiviteterna. Jag och Berra fick det hedersfulla uppdraget att stå vakt vid lägerportalen och se till att inga obehöriga tog sig in. Eftersom vi varit på lägret några dagar när det blev dags för vårt vaktpass, så kände vi igen de flesta av deltagarna. Men så dök det upp en man vi inte sett till förut. Lång, smal och med ett markerat adamsäpple.
- Är det bara att knalla in här, frågade han. Vi kände att nu hettade det till. Här kom någon som nog inte borde släppas förbi. Vi uppbådade all auktoritet våra tolvåriga kroppar kunde uppbringa.
- Nej. Här kommer man bara in om man hör till lägret.
- Hur vet ni vet som hör till lägret då?
Vi fastnade i en diskussion om hur vi egentligen visste vem som skulle släppas in. Och om hans ord var tillräckligt för att vi skulle tro på honom, när han sa att visst hörde han till lägret.
- Det är någon sorts kontroll, tänkte jag! Man ska testa om vi klarar av vårt allvarstyngda uppdrag att vakta lägret.
Men nej, det var ingen test. Det var bara en skojfrisk reporter från lokalbladet. Och vi fick vara med på bild i tidningen. Vi såg väldigt bistra ut på bilden.
Christer Nilsson,
som fortfarande är scout i själ och hjärta, även om det var åratal sedan den blå skjortan satt på.
Och vips tog Nilsson på sig nostalgihatten och mindes sin tid som boy scout. Givetvis alltid redo.
Uppfödd på Kalle Anka, där tre rättrådiga Knattar i gröngölingsuniform, komplett med Davy Crocket-mössa, ständigt och lätt redde ut de knivigaste av situationer, hade scoutrörelsen alltid tyckts mig synnerligen lockande. Och givetvis tog jag första chansen och gick med i den lokala scoutkåren, så fort jag fick åldern inne. Nej, någon pälsmössa med svans fick man inte ha, men väl en skjorta som var blå. Och det fick väl duga.
Mitt första stora läger var i just Ora. Dit kom scouter från Sverige, Norge och Danmark och det var ett äventyr. Jag var tolv år och den gången hade lägret ett indiantema. När vi anlände till lägerplatsen möttes vi av ”indianer” som red på riktiga hästar. Det var fjädrar och fransar så långt ögat nådde! Det var en högtidsstund för en kille som varit kåbbåj sen han var tre äpplen hög.
När tälten var resta och lägret uppbyggt följde de dagliga aktiviteterna. Jag och Berra fick det hedersfulla uppdraget att stå vakt vid lägerportalen och se till att inga obehöriga tog sig in. Eftersom vi varit på lägret några dagar när det blev dags för vårt vaktpass, så kände vi igen de flesta av deltagarna. Men så dök det upp en man vi inte sett till förut. Lång, smal och med ett markerat adamsäpple.
- Är det bara att knalla in här, frågade han. Vi kände att nu hettade det till. Här kom någon som nog inte borde släppas förbi. Vi uppbådade all auktoritet våra tolvåriga kroppar kunde uppbringa.
- Nej. Här kommer man bara in om man hör till lägret.
- Hur vet ni vet som hör till lägret då?
Vi fastnade i en diskussion om hur vi egentligen visste vem som skulle släppas in. Och om hans ord var tillräckligt för att vi skulle tro på honom, när han sa att visst hörde han till lägret.
- Det är någon sorts kontroll, tänkte jag! Man ska testa om vi klarar av vårt allvarstyngda uppdrag att vakta lägret.
Men nej, det var ingen test. Det var bara en skojfrisk reporter från lokalbladet. Och vi fick vara med på bild i tidningen. Vi såg väldigt bistra ut på bilden.
Christer Nilsson,
som fortfarande är scout i själ och hjärta, även om det var åratal sedan den blå skjortan satt på.
2009-07-28
Tänk hur olika man kan se på saker. För något år sedan var jag i Edinburgh på kurs. Det var jag och en kollega från Holland. Efter en lång dags kursande mot natt strosade vi så gatan ned i jakt på något gott att fukta strupen med. Som ni säkert redan har gissat, så behöver man inte gå särskilt långt för att hitta ett ställe med fullständiga rättigheter när man är i Skotland. Vi tittade in på en pub vars namn jag nu glömt. Där var rymligt, men gott om svängrum och en behagligt låg ljudnivå. ”Här kan vi gå in” tänkte jag, just som holländaren tvärvände i dörren. ”Om det inte är mer folk än såhär, så kan det inte vara något bra ställe”, menade han. Och så kan man ju också se på saken.
Nederländerna är världens mest tätbefolkade större land (efter Bangladesh). 2006 var befolkningstätheten 392 invånare per kvadratkilometer. Sveriges befolkning var 9,1 miljoner, med en befolkningstäthet på 21,9 invånare per kvadratkilometer. I snitt alltså. I gamla Ljusdal är det naturligtvis ännu glesare mellan själarna.
Kollegan var van att det skulle vara trångt. Jag var van mer luftiga, rofyllda omgivningar.
I början av 90-talet reste jag runt i Europa per interrail-biljett. Tågluffen tog mig och min reskamrat till Bulgarien. Mitt ressällskap hade träffat någon som kände någon som visst bodde någonstans där vi säkert kunde få husrum några nätter. En klockren plan alltså. Och precis så blev det. Vi inhystes i någons farmors lägenhet och omfamnades av den stora, fantastiska, gästfriheten. En kille på permis från armén dök upp och lovade guida oss runt i stan. Och det gjorde han. Från morgon till kväll. I flera dagar. Efter några dagar började vi nästa känna att det skulle vara skönt att få vara lite grand i fred till och med. Det var så mycket människor överallt.
Något år senare fick jag tillfälle att återgälda gästfriheten. Killen hade muckat från lumpen och ville se Sverige. Jag ordnade inkvartering åt honom hos en bekant i en by utanför tätorten. Med min egen erfarenhet av hur det kan kännas med allt för späckade semesterprogram så tänkte jag att det var bäst att börja med att ge honom lite tid på egen hand först. Så att han skulle hinna landa, liksom. Men rätt snart ringde han upp mig och bad mig att komma över. Det fanns ju inga människor någonstans!
Tänk hur olika man kan se på saker.
Christer Nilsson,
som tycker att folk kan få vara som dom är.
Nederländerna är världens mest tätbefolkade större land (efter Bangladesh). 2006 var befolkningstätheten 392 invånare per kvadratkilometer. Sveriges befolkning var 9,1 miljoner, med en befolkningstäthet på 21,9 invånare per kvadratkilometer. I snitt alltså. I gamla Ljusdal är det naturligtvis ännu glesare mellan själarna.
Kollegan var van att det skulle vara trångt. Jag var van mer luftiga, rofyllda omgivningar.
I början av 90-talet reste jag runt i Europa per interrail-biljett. Tågluffen tog mig och min reskamrat till Bulgarien. Mitt ressällskap hade träffat någon som kände någon som visst bodde någonstans där vi säkert kunde få husrum några nätter. En klockren plan alltså. Och precis så blev det. Vi inhystes i någons farmors lägenhet och omfamnades av den stora, fantastiska, gästfriheten. En kille på permis från armén dök upp och lovade guida oss runt i stan. Och det gjorde han. Från morgon till kväll. I flera dagar. Efter några dagar började vi nästa känna att det skulle vara skönt att få vara lite grand i fred till och med. Det var så mycket människor överallt.
Något år senare fick jag tillfälle att återgälda gästfriheten. Killen hade muckat från lumpen och ville se Sverige. Jag ordnade inkvartering åt honom hos en bekant i en by utanför tätorten. Med min egen erfarenhet av hur det kan kännas med allt för späckade semesterprogram så tänkte jag att det var bäst att börja med att ge honom lite tid på egen hand först. Så att han skulle hinna landa, liksom. Men rätt snart ringde han upp mig och bad mig att komma över. Det fanns ju inga människor någonstans!
Tänk hur olika man kan se på saker.
Christer Nilsson,
som tycker att folk kan få vara som dom är.
2009-07-14
Vad hände egentligen med brandgult? Jag har fått berättat för mig att när jag var liten så ville jag ha en egen skottkärra. Och den skulle vara brandgul. Eller ”rannruuul”, som jag lär ha sagt. Fin och pigg färg i vilket fall. Färgseende har annars inte varit min starkaste gren, om man säger så. Jag minns tydligt hur en jämnårig gosse, som var dagbarn i familjen, upptäckte min svaghet. ”Vilken färg har den här kritan?”, frågade den lille terroristen. ”Det vet jag väl....” svarade jag. Varpå han givetvis insisterade på att jag skulle tala om vilken färg den förbenade kritan hade. ”Grön!” chansade jag friskt. ”Nähä, för den är blååå!”triumferade han retsamt. Men brandgult, det kände jag i alla fall igen.
Jag läser på den allvetande webben att ungefär fyra procent av den manliga befolkningen lider av färgblindhet, men bara en procent av alla kvinnor. Jag är långt ifrån färgblind, och idag kan jag utan svårigheter skilja på grön och blå, men det känns ändå som en trösterik kunskap när jag och Kära Hustrun förlorar oss i petimeterdiskussioner om huruvida något är turkost eller mintgrönt. Men brandgult, det känner jag i allafall igen.
”Vaddå brandgul, orange heter det ju”, sa Kära Hustrun. Och när jag så tänkte efter slog det mig. Ingen säger brandgul längre, alla säger orange! En snabb sökning på webben ger 27800 träffar på ordet brandgul, och hela 1 270 000 svenska träffar på orange. Även om en hel massa av dem handlar om apelsiner, så säger det ändå en hel del. En förändring i språket. Ungefär som när folk säger australisk i stället för australiensisk.
Men orange, det är ju engelska för apelsin. Det är ju som att kalla gul för lemon. ”Solen lyste lemon på himlen”.
Återigen får webben säga sitt:
”Orange eller brandgul är en färg som ligger mellan röd och gul i färgspektrat och har en våglängd på ungefär 585–620 nanometer.”
En bekant som är fena på terapi av olika slag berättade om färgernas inverkan på oss. Om man skulle hålla en presentation för en grupp skulle man ha blå kläder, till exempel. Så var det något om att veckodagarna hade olika färg också. Jag har glömt det mesta tyvärr. Men brandgult hade något med erotik att göra i allafall, vill jag bestämt påminna mig. De finns de som kopplar ihop färger och toner också. Då blir brandgul tonen F.
Och, jo jag fick en skottkärra i plast. Den var brandgul och lite grön också.
Christer Nilsson,
som egentligen har blå som favoritfärg.
Jag läser på den allvetande webben att ungefär fyra procent av den manliga befolkningen lider av färgblindhet, men bara en procent av alla kvinnor. Jag är långt ifrån färgblind, och idag kan jag utan svårigheter skilja på grön och blå, men det känns ändå som en trösterik kunskap när jag och Kära Hustrun förlorar oss i petimeterdiskussioner om huruvida något är turkost eller mintgrönt. Men brandgult, det känner jag i allafall igen.
”Vaddå brandgul, orange heter det ju”, sa Kära Hustrun. Och när jag så tänkte efter slog det mig. Ingen säger brandgul längre, alla säger orange! En snabb sökning på webben ger 27800 träffar på ordet brandgul, och hela 1 270 000 svenska träffar på orange. Även om en hel massa av dem handlar om apelsiner, så säger det ändå en hel del. En förändring i språket. Ungefär som när folk säger australisk i stället för australiensisk.
Men orange, det är ju engelska för apelsin. Det är ju som att kalla gul för lemon. ”Solen lyste lemon på himlen”.
Återigen får webben säga sitt:
”Orange eller brandgul är en färg som ligger mellan röd och gul i färgspektrat och har en våglängd på ungefär 585–620 nanometer.”
En bekant som är fena på terapi av olika slag berättade om färgernas inverkan på oss. Om man skulle hålla en presentation för en grupp skulle man ha blå kläder, till exempel. Så var det något om att veckodagarna hade olika färg också. Jag har glömt det mesta tyvärr. Men brandgult hade något med erotik att göra i allafall, vill jag bestämt påminna mig. De finns de som kopplar ihop färger och toner också. Då blir brandgul tonen F.
Och, jo jag fick en skottkärra i plast. Den var brandgul och lite grön också.
Christer Nilsson,
som egentligen har blå som favoritfärg.
2009-06-30
Cyklar jag minns.
Klockan var runt halv åtta när jag parkerade cykeln utanför jobbet och knatade in på kontoret. När jag sedan skulle på ett möte vid kvart över nio-snåret, i en annan byggnad, några hundra meter bort var hojjen borta. Och jag har inte sett till den sedan dess. Jag vet precis vad ni tänker fråga. ”Hade du låst den?”. Och, nej det hade jag inte. Så risig och ranglig som den var trodde jag att den var ostjälbar. Men icke.
Min första cykel var blå, med röda handtag av gummi, som blev alldeles kletiga om det var fuktigt i luften. Jag vet egentligen inte om jag minns den, eller om jag bara minns fotografier av den som jag sett i senare ålder. Men vad jag minns är att jag blev lovad en riktig nummerplåt till den när jag lärt mig cykla utan stödhjul. Inlärningsprocessen inkluderade en ofrivillig tandreglering när jag vurpade och fick styret i munnen. Men till sist gick det. Och en riktig nummerplåt fick jag. Jag kommer inte ihåg vilket nummer den hade, men den var oval och såg otroligt mycket rallycross ut.
Sedan följde en begagnad, vit DBS med limpa. Tuffa killar hade limpa-sadel och tjejer hade ost-sadel. Så var det bara, i Nore på 70-talet. Dom riktigt tuffa killarna hade högstyre också. Sådana som fick cykeln att påminna om en choppermotorcykel. Men jag fick inte ha ett sånt, av trafiksäkerhetsskäl. Pappa var polis, sa jag det? Nåväl. Jag minns bestämt att jag lyckades trumfa igenom en kompromiss, och fick köpa ett lite halvhögt styre av någon av Svensson-bröderna. Dom var tolv ungar och hade en gigantisk hög med cykel-lik bakom huset. Och av klasskompisarna från Övernore lärde jag mig att göra puttersmällor av platsburkar som det varit brun farin i. Dom puttrade mycket högre och höll mycket bättre än dom man gjorde av kartong.
Nästa hoj var blå och av märket Kroon och inköptes på Dahlia i Färila. I ren förtjusning över att ha fått en ny cykel, och under hot om att vi kanske inte kunde få hem den på en gång, eftersom vi inte hade något cykelställ på bilen, trampade mina då tolvåriga ben hem den till Ljusdal. Den cykeln hängde med länge. Drygt 25 år. Sista resan gick från Lillahaga till Grophamre. Min kompis Stefan lånade den en natt när han inte hade pengar till taxi.
Den senaste hojen i raden, den som just blivit stulen, dök upp på min gårdsplan en sommarmorgon. Någon hade bara lämnat den där. Och efter en tid på hittegodsavdelningen hos polisen blev den min. Nu är den borta. Lätt fånget är lätt förgånget, får man väl säga.
Christer Nilsson,
som ska köpa cykel och funderar på limpa, högstyre OCH nummerplåt.
Klockan var runt halv åtta när jag parkerade cykeln utanför jobbet och knatade in på kontoret. När jag sedan skulle på ett möte vid kvart över nio-snåret, i en annan byggnad, några hundra meter bort var hojjen borta. Och jag har inte sett till den sedan dess. Jag vet precis vad ni tänker fråga. ”Hade du låst den?”. Och, nej det hade jag inte. Så risig och ranglig som den var trodde jag att den var ostjälbar. Men icke.
Min första cykel var blå, med röda handtag av gummi, som blev alldeles kletiga om det var fuktigt i luften. Jag vet egentligen inte om jag minns den, eller om jag bara minns fotografier av den som jag sett i senare ålder. Men vad jag minns är att jag blev lovad en riktig nummerplåt till den när jag lärt mig cykla utan stödhjul. Inlärningsprocessen inkluderade en ofrivillig tandreglering när jag vurpade och fick styret i munnen. Men till sist gick det. Och en riktig nummerplåt fick jag. Jag kommer inte ihåg vilket nummer den hade, men den var oval och såg otroligt mycket rallycross ut.
Sedan följde en begagnad, vit DBS med limpa. Tuffa killar hade limpa-sadel och tjejer hade ost-sadel. Så var det bara, i Nore på 70-talet. Dom riktigt tuffa killarna hade högstyre också. Sådana som fick cykeln att påminna om en choppermotorcykel. Men jag fick inte ha ett sånt, av trafiksäkerhetsskäl. Pappa var polis, sa jag det? Nåväl. Jag minns bestämt att jag lyckades trumfa igenom en kompromiss, och fick köpa ett lite halvhögt styre av någon av Svensson-bröderna. Dom var tolv ungar och hade en gigantisk hög med cykel-lik bakom huset. Och av klasskompisarna från Övernore lärde jag mig att göra puttersmällor av platsburkar som det varit brun farin i. Dom puttrade mycket högre och höll mycket bättre än dom man gjorde av kartong.
Nästa hoj var blå och av märket Kroon och inköptes på Dahlia i Färila. I ren förtjusning över att ha fått en ny cykel, och under hot om att vi kanske inte kunde få hem den på en gång, eftersom vi inte hade något cykelställ på bilen, trampade mina då tolvåriga ben hem den till Ljusdal. Den cykeln hängde med länge. Drygt 25 år. Sista resan gick från Lillahaga till Grophamre. Min kompis Stefan lånade den en natt när han inte hade pengar till taxi.
Den senaste hojen i raden, den som just blivit stulen, dök upp på min gårdsplan en sommarmorgon. Någon hade bara lämnat den där. Och efter en tid på hittegodsavdelningen hos polisen blev den min. Nu är den borta. Lätt fånget är lätt förgånget, får man väl säga.
Christer Nilsson,
som ska köpa cykel och funderar på limpa, högstyre OCH nummerplåt.
2009-06-16
En synnerligen handlingskraftig lokal rockstjärna har sett till att det spelas rockmusik på krogen en kväll i månaden. Det är inte det vanliga harvandet i coverträsket, med trötta versioner av låtar som nog var bra i original en gång för länge sedan, men som nu har ränga-rängats sönder och sammans av mindre nogräknade trubadurer och coverband. Nej, det är lokala och inte fullt så lokala och till och med rikskända band som spelar upp. Snart har evenemanget rullat på i ett år. Det har bjudits på punk och rockmusik och olika undergenrer därav. Och trots att jag applåderar ett sådant initiativ, så hade jag härom veckan inte bevistat en enda av dessa rockkvällar. En gång stod jag i kön och huttrade, men det var fullt så jag kom inte in. Men häromsistens utlovades ”skäggrock så att det växer ut tvättbjörnssvansar ur öronen” och det hörs ju på en gång att det bara fick man inte missa.
Nu hör det till saken att jag numer har rätt tidiga kvällsvanor. Redan strax efter att Desperate Housewives har rullat igång, så börjar ridån vevas ned framför mina ljusblå. Så att göra en kväll på lokal sker inte längre helt utan ansträngning. Men om bara viljan finns så… Jag hade av auktoriteter på området förstått att det inte var någon större idé att dyka upp allt för tidigt. Eftersom ingen annan heller tydligen gör det. Men när Kära Hustrun hade krupit till kojs, och jag hade tittat på TV en lååång stund efter det, slängde jag benet över ramen och hojjade in till det aktuella näringsstället. Vi var två personer på hela etablissemanget; jag och aftonens ljudtekniker. Men så, när klockan ramlade mot midnatt, och jag egentligen brukar ligga och tryna sedan lääänge, började publiken strömma till. Precis som den berömda ketchupflaskan. Och så började musiken spela. Först ut var en samling lokala hjältar med en sångare som lät lite grand som Van Morrison, och det är ju inte dåligt. Det var riktigt bra faktiskt. Men när de sedan var färdiga, och de tillresta gästerna började förbereda sig för att inta scenen gick det inte längre. Det var dags för Nilsson att cykla hem till John Blund.
Jag undrar varför jag har blivit så kvällstrött. Och så undrar jag varför dom har börjat trycka tidningen, speciellt seriesidan, med så små bokstäver. Och så har jag börjat bli så irriterad på folk som går på cykelbanan. Och på dom som cyklar på trottoaren. Och så drar jag mig för att köpa nya elektroniska saker, för det är så knepigt att lista ut hur alla knappar funkar.
Christer Nilsson,
som anar ett samband, men inte vill säga det högt.
Nu hör det till saken att jag numer har rätt tidiga kvällsvanor. Redan strax efter att Desperate Housewives har rullat igång, så börjar ridån vevas ned framför mina ljusblå. Så att göra en kväll på lokal sker inte längre helt utan ansträngning. Men om bara viljan finns så… Jag hade av auktoriteter på området förstått att det inte var någon större idé att dyka upp allt för tidigt. Eftersom ingen annan heller tydligen gör det. Men när Kära Hustrun hade krupit till kojs, och jag hade tittat på TV en lååång stund efter det, slängde jag benet över ramen och hojjade in till det aktuella näringsstället. Vi var två personer på hela etablissemanget; jag och aftonens ljudtekniker. Men så, när klockan ramlade mot midnatt, och jag egentligen brukar ligga och tryna sedan lääänge, började publiken strömma till. Precis som den berömda ketchupflaskan. Och så började musiken spela. Först ut var en samling lokala hjältar med en sångare som lät lite grand som Van Morrison, och det är ju inte dåligt. Det var riktigt bra faktiskt. Men när de sedan var färdiga, och de tillresta gästerna började förbereda sig för att inta scenen gick det inte längre. Det var dags för Nilsson att cykla hem till John Blund.
Jag undrar varför jag har blivit så kvällstrött. Och så undrar jag varför dom har börjat trycka tidningen, speciellt seriesidan, med så små bokstäver. Och så har jag börjat bli så irriterad på folk som går på cykelbanan. Och på dom som cyklar på trottoaren. Och så drar jag mig för att köpa nya elektroniska saker, för det är så knepigt att lista ut hur alla knappar funkar.
Christer Nilsson,
som anar ett samband, men inte vill säga det högt.
2009-06-02
Jag har sällan eller aldrig kontanter i plånboken. Istället nyttjar pengar av plast. Ja, betalkort alltså. Praktiskt så det förslår, förutsett att det finns täckning på kontot förstås. Förut lämnade man över kortet till expediten, som drog det i någon mojäng och så kom det ut ett papper man fick skriva på. Nu får man själv dra kort och slå kod. Superpraktiskt. Om det inte vore för några små detaljer. För det första finns det tydligen en uppsjö av olika typer av den där mojängen man drar kortet i. Och det är här det smått sadistiska IQ-testet börjar. Jag vet inte hur många olika sätt man kan dra ett kort på, men jag lyckas alltid göra fel. ”Nej, andra sidan ner”, eller ”Nej, magnetremsan ska vara åt andra hållet” eller ”Nej, nu drog du för snabbt, dra igen”. Och lyckas man med att tolka den där lilla teckningen som tydligen ska illustrera åt vilket håll kortet ska vändas, så kan man slå sig i backen på att en av två saker händer. Man drar kortet för tidigt, innan kassören hunnit trycka på sin magiska knapp, eller ”Du har ju ett chip i kortet, då ska du stoppa in det i den där springan istället”. Och gissa hur många alternativ man har att göra fel när man ska stoppa in kortet i chip-läsaren!
När man väl kommit så långt är det dags att slå sin fyrsiffriga PIN-kod. Om man haft tur har man fått välja kod själv. Då kan man ta listiga saker som årtal. 1789 – franska revolutionen. 1879 – Strindbergs Röda rummet. 1978 – KISS-medlemmarna släpper varsin soloplatta. Har man osis har man bara fått koden hemskickad. Då gäller det att hitta associationer som gör att man minns dem. Har man lyckats få 1224 tänker man givetvis ”julafton”. Knepigare blir det om man fått 8401. Då får man försöka hitta sina egna kopplingar. ”1984 kom Deep Purples återföreningsskiva Perfect Strangers, och den låg etta på min favvolista”, typ. Problemet blir när dessa smarta associationer blir lite för långsökta. 1587. För att köra moppe ska man vara 15 och 1987 var fem år efter jag fyllde 15. Helt värdelöst.
Men vaddå. Minnet är fantastiskt. När vilken genomsnittlig 5-åring som helst kan komma ihåg namnet på 250 pokémons borde väl en lagom tjock man i sina bästa år kunna minnas en fyrsiffrig PIN-kod! Självklart. Men med plånboken full av plastkort och var och ett av dessa har en egen kod, hur ska man då minnas vilken kod som hör till vilket kort! Man får se det från den ljusa sidan. Man gör av med väldigt lite pengar när man kört vilse i PIN Code Hell.
Christer Nilsson,
som vet att slaget vid Hasting utkämpades år 1066. Dock har han ingen aning om vad man slogs om och hur det gick.
När man väl kommit så långt är det dags att slå sin fyrsiffriga PIN-kod. Om man haft tur har man fått välja kod själv. Då kan man ta listiga saker som årtal. 1789 – franska revolutionen. 1879 – Strindbergs Röda rummet. 1978 – KISS-medlemmarna släpper varsin soloplatta. Har man osis har man bara fått koden hemskickad. Då gäller det att hitta associationer som gör att man minns dem. Har man lyckats få 1224 tänker man givetvis ”julafton”. Knepigare blir det om man fått 8401. Då får man försöka hitta sina egna kopplingar. ”1984 kom Deep Purples återföreningsskiva Perfect Strangers, och den låg etta på min favvolista”, typ. Problemet blir när dessa smarta associationer blir lite för långsökta. 1587. För att köra moppe ska man vara 15 och 1987 var fem år efter jag fyllde 15. Helt värdelöst.
Men vaddå. Minnet är fantastiskt. När vilken genomsnittlig 5-åring som helst kan komma ihåg namnet på 250 pokémons borde väl en lagom tjock man i sina bästa år kunna minnas en fyrsiffrig PIN-kod! Självklart. Men med plånboken full av plastkort och var och ett av dessa har en egen kod, hur ska man då minnas vilken kod som hör till vilket kort! Man får se det från den ljusa sidan. Man gör av med väldigt lite pengar när man kört vilse i PIN Code Hell.
Christer Nilsson,
som vet att slaget vid Hasting utkämpades år 1066. Dock har han ingen aning om vad man slogs om och hur det gick.
2009-05-19
Den blomstertid nu kommer med lu… lu… lu… ATTJO! Det kittlar lite grand i näsan. Man ger den en lite gnuggning. Så kittlar det lite mer. Det var då tusan. Man anar vad som komma skall. Och attjo-attjo-attjo-prosit. Så brakar det loss. Ett nysningsinferno som får Prosit i Snövit och de sju dvärgarna att framstå som ett under av måttfullhet. Och snuvan den rinner och det är bara att snyta, snyta, snyta. När det sedan börjar klia i ögonen vet man att det är ingen idé att klia tillbaka. Då blir det bara värre. De ljusblå bönar och ber. ”Snälla, snälla. Klia oss lite grand bara. Vi lovar att bli snälla sedan.” Men man vet att det bara är argan list. Ungefär som en gullig ullig mogwai som förvandlas i massor av illvilliga gremlins i den där filmen från 80-talet. Men givetvis kan man inte hålla händerna i styr. Som utav sig själv far fingrarna upp och gnuggar, gnuggar, gnuggar ögonen. Och självklart kliar, kliar, kliar det bara än värre efteråt.
Jag läser på den allvetande webben att ungefär 20 procent av Sveriges befolkning är lider av pollenallergi. En sajt förklarar att det rör sig om pyttesmå ämnen som vi andas in och som retar igång kroppens immunförsvar något så förskräckligt. Och så frigörs ett ämna i kroppen som heter histamin och så är hela härligheten igång. Ärftligt är det också. Om en eller båda av ens föräldrar är pollenallergiker löper man ännu större risk att själv bli drabbad. Man kan vara känslig mot olika sorters pollen. Om man lyckats pricka in överkänslighet mot flera olika sorters träd- och gräspollen kan man hosta, fräsa och nysa hela sommaren lång. Från björk via gräs till gråbo.
Så man stoppar i sig piller, pyschar näsan full med näsdroppar och försöker pricka rätt med ögondropparna. Det tycks som att nya fantastiska undermedel ständigt är på väg att introduceras på marknaden. Vid en snabb googling på nätet hittade jag en artikel i en av kvällsdrakarna. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utvärderade man just det nya undervaccinet. ´”Vi har testat och vet att vaccinet fungerar på de flesta”, uttalade sig en av forskarna. Den lilla haken var bara att vaccinet inte var godkänt att användas i Sverige än. Men det gav ju ändå hopp åt en nysande snörveltomte. Tills jag såg när artikeln var publicerad. I april 2003. Inga mirakelkurer i sikte alltså. Så det är väl bara nysa på. I denna ljuva sommartid.
Christer Nilsson,
som även är allergisk mot äpplen, stenfrukter och nötter. Men inte mot pizza.
Jag läser på den allvetande webben att ungefär 20 procent av Sveriges befolkning är lider av pollenallergi. En sajt förklarar att det rör sig om pyttesmå ämnen som vi andas in och som retar igång kroppens immunförsvar något så förskräckligt. Och så frigörs ett ämna i kroppen som heter histamin och så är hela härligheten igång. Ärftligt är det också. Om en eller båda av ens föräldrar är pollenallergiker löper man ännu större risk att själv bli drabbad. Man kan vara känslig mot olika sorters pollen. Om man lyckats pricka in överkänslighet mot flera olika sorters träd- och gräspollen kan man hosta, fräsa och nysa hela sommaren lång. Från björk via gräs till gråbo.
Så man stoppar i sig piller, pyschar näsan full med näsdroppar och försöker pricka rätt med ögondropparna. Det tycks som att nya fantastiska undermedel ständigt är på väg att introduceras på marknaden. Vid en snabb googling på nätet hittade jag en artikel i en av kvällsdrakarna. Vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg utvärderade man just det nya undervaccinet. ´”Vi har testat och vet att vaccinet fungerar på de flesta”, uttalade sig en av forskarna. Den lilla haken var bara att vaccinet inte var godkänt att användas i Sverige än. Men det gav ju ändå hopp åt en nysande snörveltomte. Tills jag såg när artikeln var publicerad. I april 2003. Inga mirakelkurer i sikte alltså. Så det är väl bara nysa på. I denna ljuva sommartid.
Christer Nilsson,
som även är allergisk mot äpplen, stenfrukter och nötter. Men inte mot pizza.
2009-05-05
Det finns dem som får en tår av lycka i ögonvrån när Elizabeth Bennett äntligen får sin Mr. Darcy, i Stolhet och fördom. Andra tycker om att titta på väääldigt sorgliga filmer, där någon dör i cancer. Själv lyssnar jag på live-versionen av River of tears med Eric Clapton.
Låten River of tears fanns med på Claptonplattan Pilgrim som släpptes 1998. Och även fast att den är bra i den versionen också, så är det i konsertversionen från cd:n One more car, one more rider som låten kommer till sin fulla rätt. Det är en resa på nästan nio minuter.
Vi börjar med ett långsamt plockande gitarrarpeggio i 6/8-takt. Efter en halv minut gör Clapton entré med en långsam melodi, framsmekt på en lätt överstyrd Fender Stratocaster. Han skriver i sin självbiografi att målsättningen när han spelade in plattan Pilgrim var att göra ”den deppigaste skivan någonsin” (min översättning). Han kan ha lyckats.
Ett par minuter in i låten börjar han sjunga: ” It's three miles to the river, that would carry me away”. Gitarrerna morrar och hammondorgeln vaknar till liv. Det är Billy Preston som spelar orgel. Han är väl mest känd för att ha hjälpt Betales med Let it be-plattan. Och jösses vad han spelar bra orgel. Så tilltar låten i intensitet. När Clapton var en liten parvel fick han veta att hans mamma och pappa i själv verket var hans mormor och morfar. Under en stor del av sitt liv har han missbrukat såväl droger och alkohol som relationer. När hans son Conor var fem, ramlande han ut genom ett fönster och dog. Nog finns det bränsle nog för att spela blues där. ”I wish that I could hold you , one more time to ease the pain”. Vid pass sex minuter kokar Preston igång med ett solo på hammondorgeln som kulminerar i ett trumrullande crescendo och slutligen förlöses i ett gitarrsolo som fullständigt blåser skallen av mig. ”Drowning in a river…” Det som att bli överkörd av ståltåget från Kiruna. Det är tungt. Det är blues. Det är på riktigt. Det är som att allt det där eländiga på något sätt komprimeras ihop till just det där gitarrsolot. Just den där första tonen. Men ändå finns det hopp. ” You'll save me from drowning (…) in a river of tears”
De finns dem som går igång på brittisk kostymfilm. Andra får en klump i halsen när Bajen spöar Djurgården i fotboll. Själv säger jag som Zappa: ”Music is the best.”
Christer Nilsson,
som för övrigt gillar Jane Austen också.
Låten River of tears fanns med på Claptonplattan Pilgrim som släpptes 1998. Och även fast att den är bra i den versionen också, så är det i konsertversionen från cd:n One more car, one more rider som låten kommer till sin fulla rätt. Det är en resa på nästan nio minuter.
Vi börjar med ett långsamt plockande gitarrarpeggio i 6/8-takt. Efter en halv minut gör Clapton entré med en långsam melodi, framsmekt på en lätt överstyrd Fender Stratocaster. Han skriver i sin självbiografi att målsättningen när han spelade in plattan Pilgrim var att göra ”den deppigaste skivan någonsin” (min översättning). Han kan ha lyckats.
Ett par minuter in i låten börjar han sjunga: ” It's three miles to the river, that would carry me away”. Gitarrerna morrar och hammondorgeln vaknar till liv. Det är Billy Preston som spelar orgel. Han är väl mest känd för att ha hjälpt Betales med Let it be-plattan. Och jösses vad han spelar bra orgel. Så tilltar låten i intensitet. När Clapton var en liten parvel fick han veta att hans mamma och pappa i själv verket var hans mormor och morfar. Under en stor del av sitt liv har han missbrukat såväl droger och alkohol som relationer. När hans son Conor var fem, ramlande han ut genom ett fönster och dog. Nog finns det bränsle nog för att spela blues där. ”I wish that I could hold you , one more time to ease the pain”. Vid pass sex minuter kokar Preston igång med ett solo på hammondorgeln som kulminerar i ett trumrullande crescendo och slutligen förlöses i ett gitarrsolo som fullständigt blåser skallen av mig. ”Drowning in a river…” Det som att bli överkörd av ståltåget från Kiruna. Det är tungt. Det är blues. Det är på riktigt. Det är som att allt det där eländiga på något sätt komprimeras ihop till just det där gitarrsolot. Just den där första tonen. Men ändå finns det hopp. ” You'll save me from drowning (…) in a river of tears”
De finns dem som går igång på brittisk kostymfilm. Andra får en klump i halsen när Bajen spöar Djurgården i fotboll. Själv säger jag som Zappa: ”Music is the best.”
Christer Nilsson,
som för övrigt gillar Jane Austen också.
2009-04-21
Krönika LjP 2009-04-21
Ibland när jag är på ett riktigt okynnigt humör kan det hända att jag säger saker bara för att se hur omgivningen reagerar. När yngste sonen frågar om pengar till busskort, så svarar jag att han får minsann cykla. Fast att det är tuuusen mil till skolan och huuundra grader kallt. Och snöstorm. Och när den andra sonen, han som är vegetarian, frågar vad det blir för mat, så svarar jag att vi andra ska äta kött. ”Men du kan få kyckling om du vill.” (Om det inte var meningen att man skulle äta djur, varför är dom då gjorda av kött?!) Och sedan fnissar jag på ett retsamt sätt. Kanske gör jag det bara för att se hur mycket jag kan ta i utan att de fattar att jag skämtar.Det brukade resultera i vilda protester. Tyvärr har de numer börjat genomskåda mig och skriver av ovanstående dumheter på kontot får pappahumor. Så nu himlar de bara med ögonen och suckar uppgivet att jag ska skärpa mig.
Det händer då och då att man läser rubriker i tidningarna som får en att höja på ögonbrynen och muttra att ”nä nu [infoga valfritt kraftuttryck]”. Det är något som ska läggas ned, rivas, flyttas, slås ihop, förbjudas (eller tillåtas om det gäller dåliga saker som giftiga färgämnen och sånt), centraliseras, köpas (oftast riktigt dåliga kommunala fastighetsaffärer) eller säljas (också oftast när kommunen säljer fastigheter, eller varför inte folkparker för typ en spänn).
Och här slås jag nu av en tanke. Kan det vara så att alla dessa vansinnigheter egentligen bara är ett utslag av pappahumor? Fast upphöjt i tio? Eller upphöjt i hundra, kanske? Tänk er en toppbyråkrat på kommun-, landstings- eller riksdagsnivå, som sitter och har lite småtråkigt på fredagseftermiddagen. Han (eller hon) har redan lyssnat igenom alla sketcherna på radioprogrammet Mammas nya killes hemsida samtidigt som han (eller hon) lägger sista handen vid någon strategisk plan. Och så finssar toppbyråkraten till och tänker att ”vafan, jag lägger till ett litet skoj här i rapporten, så får vi se om de märker något”. Ungefär som sådana där ”easter eggs” som man kan få fram i vissa dataprogram om man håller ner någon totalt onaturlig tangentkombination. Och sedan går byråkraten hem och sätter in kycklingen i ugnen, eftersom det är fredag, och glömmer det hela. Men killen som skulle korrekturläsa rapporten fattade inte att det var ett skämt, så den går i tryck. Och vips så ska man lägga ned BB i Hudiksvall. Lite sent då att säga ”äh, det var ju bara ett skämt!” Men det var det väl?
Christer Nilsson
som skrattar gott åt Thunder på MNK:s hemsida. (www.sr.se)
Ibland när jag är på ett riktigt okynnigt humör kan det hända att jag säger saker bara för att se hur omgivningen reagerar. När yngste sonen frågar om pengar till busskort, så svarar jag att han får minsann cykla. Fast att det är tuuusen mil till skolan och huuundra grader kallt. Och snöstorm. Och när den andra sonen, han som är vegetarian, frågar vad det blir för mat, så svarar jag att vi andra ska äta kött. ”Men du kan få kyckling om du vill.” (Om det inte var meningen att man skulle äta djur, varför är dom då gjorda av kött?!) Och sedan fnissar jag på ett retsamt sätt. Kanske gör jag det bara för att se hur mycket jag kan ta i utan att de fattar att jag skämtar.Det brukade resultera i vilda protester. Tyvärr har de numer börjat genomskåda mig och skriver av ovanstående dumheter på kontot får pappahumor. Så nu himlar de bara med ögonen och suckar uppgivet att jag ska skärpa mig.
Det händer då och då att man läser rubriker i tidningarna som får en att höja på ögonbrynen och muttra att ”nä nu [infoga valfritt kraftuttryck]”. Det är något som ska läggas ned, rivas, flyttas, slås ihop, förbjudas (eller tillåtas om det gäller dåliga saker som giftiga färgämnen och sånt), centraliseras, köpas (oftast riktigt dåliga kommunala fastighetsaffärer) eller säljas (också oftast när kommunen säljer fastigheter, eller varför inte folkparker för typ en spänn).
Och här slås jag nu av en tanke. Kan det vara så att alla dessa vansinnigheter egentligen bara är ett utslag av pappahumor? Fast upphöjt i tio? Eller upphöjt i hundra, kanske? Tänk er en toppbyråkrat på kommun-, landstings- eller riksdagsnivå, som sitter och har lite småtråkigt på fredagseftermiddagen. Han (eller hon) har redan lyssnat igenom alla sketcherna på radioprogrammet Mammas nya killes hemsida samtidigt som han (eller hon) lägger sista handen vid någon strategisk plan. Och så finssar toppbyråkraten till och tänker att ”vafan, jag lägger till ett litet skoj här i rapporten, så får vi se om de märker något”. Ungefär som sådana där ”easter eggs” som man kan få fram i vissa dataprogram om man håller ner någon totalt onaturlig tangentkombination. Och sedan går byråkraten hem och sätter in kycklingen i ugnen, eftersom det är fredag, och glömmer det hela. Men killen som skulle korrekturläsa rapporten fattade inte att det var ett skämt, så den går i tryck. Och vips så ska man lägga ned BB i Hudiksvall. Lite sent då att säga ”äh, det var ju bara ett skämt!” Men det var det väl?
Christer Nilsson
som skrattar gott åt Thunder på MNK:s hemsida. (www.sr.se)
2009-04-07
Jag läste i lokalbladet härförleden om författaren som föreläste för gymnasisterna om vikten av att kunna tala ett språk felfritt. Ett sätt att närma sig ett språk är att leka med det, tänkte jag. Ordleka. Nedan följer ett fånigt exempel på ordlekande. Men kul.
Det var i början av 90-talet och vi var ett gäng glada amatörer som satte upp en teaterpjäs. Regissören, tillika manusförfattaren, var också glad. I alla fall ibland. Annars klädsamt tungsint och djup. Och orolig för finanserna.
I ensemblen fanns såväl lokalt väletablerade rockstars, folkmusiker som unga gymnasietjejer som fnittrade lite generat när någon av de lätt luggslitna pubunderhållarna och coverkungarna hävde ur sig något lite ekivokt.
Det var då vi kom på leken med ord. Ska sanningen fram så var det väl inte min idé, men jag blev en hängiven utövare av leken. När vi satt i logen och pudrade fejset innan föreställningen, när publiken började fylla salongen (ja, fylla och fylla…) eller när vi stod i kulissen och just skulle göra allvarlig entré kunde någon börja. Ofta var det de unga, kyska damerna i teatergruppen som var måltavla. Det gällde att med finess och stil säga något lagom fräckt som skulle få dem att tappa fattningen och fnittra till. Men den viktigast regeln var att inga runda ord eller uttryck fick användas. Inte ens slangord för det där ni vet. I stället användes ord som rimmade. Den enklaste nivån var naturligtvis ord som duk, hitta och rulla, men rätt snart ökade svårighetsgraden till sammansatta ord och uttryck. Det var lite grand som den gamla historien om flickan som gjorde slut med sin pojkvän för att han kunde så många snuskiga visor. ”Brukar han sjunga dem för dig”, frågade hennes mor förskräckt. ”Nej, men han visslar dem!”, svarade flickan.
Naturligtvis en otroligt fånig lek. Men rätt skoj ändå på något sätt. ”Det var mig en tjusig hösttårta!” eller ”Har man sett vilken genusdvärg!”. Eller lite grövre uttryck som ”buktrugare” och ”mittprickare”. Senare utvecklade sig leken ytterligare. Nu gällde det att ta ett runt ord (fast inte ”cirkel” då), rimma på det och till sist översätta det till engelska. Autumn cake, small sick, leaf soil, canal joke, bullseye hitter. Fortfarande fånigt. Men kul. Ungefär som när Gösta Ekman sa ”Pitt!” i sketchen Hos doktorn från Hasse och Tages Gula Hund 1964.
Christer Nilsson,
som tycker att Tage Danielssons monolog om sannolikhet är ett utmärkt exempel på ordlekande.
Det var i början av 90-talet och vi var ett gäng glada amatörer som satte upp en teaterpjäs. Regissören, tillika manusförfattaren, var också glad. I alla fall ibland. Annars klädsamt tungsint och djup. Och orolig för finanserna.
I ensemblen fanns såväl lokalt väletablerade rockstars, folkmusiker som unga gymnasietjejer som fnittrade lite generat när någon av de lätt luggslitna pubunderhållarna och coverkungarna hävde ur sig något lite ekivokt.
Det var då vi kom på leken med ord. Ska sanningen fram så var det väl inte min idé, men jag blev en hängiven utövare av leken. När vi satt i logen och pudrade fejset innan föreställningen, när publiken började fylla salongen (ja, fylla och fylla…) eller när vi stod i kulissen och just skulle göra allvarlig entré kunde någon börja. Ofta var det de unga, kyska damerna i teatergruppen som var måltavla. Det gällde att med finess och stil säga något lagom fräckt som skulle få dem att tappa fattningen och fnittra till. Men den viktigast regeln var att inga runda ord eller uttryck fick användas. Inte ens slangord för det där ni vet. I stället användes ord som rimmade. Den enklaste nivån var naturligtvis ord som duk, hitta och rulla, men rätt snart ökade svårighetsgraden till sammansatta ord och uttryck. Det var lite grand som den gamla historien om flickan som gjorde slut med sin pojkvän för att han kunde så många snuskiga visor. ”Brukar han sjunga dem för dig”, frågade hennes mor förskräckt. ”Nej, men han visslar dem!”, svarade flickan.
Naturligtvis en otroligt fånig lek. Men rätt skoj ändå på något sätt. ”Det var mig en tjusig hösttårta!” eller ”Har man sett vilken genusdvärg!”. Eller lite grövre uttryck som ”buktrugare” och ”mittprickare”. Senare utvecklade sig leken ytterligare. Nu gällde det att ta ett runt ord (fast inte ”cirkel” då), rimma på det och till sist översätta det till engelska. Autumn cake, small sick, leaf soil, canal joke, bullseye hitter. Fortfarande fånigt. Men kul. Ungefär som när Gösta Ekman sa ”Pitt!” i sketchen Hos doktorn från Hasse och Tages Gula Hund 1964.
Christer Nilsson,
som tycker att Tage Danielssons monolog om sannolikhet är ett utmärkt exempel på ordlekande.
2009-03-24
För en tid sedan intervjuade jag ett par lokala musikkändisar, som just stod i begrepp att färdigställa och släppa en ny cd. Vi kom in på skivbolagens roll och hur många artister, även mycket etablerade, det är som numer väljer att släppa sina skivor i egen regi. Vi pratade även om om det verkligen var någon idé att mångfaldiga och lagra musiken på runda plastbitar som man stoppar ner i plastaskar med trycksaker där bokstäverna är så små att ingen över 25 har tillräckligt god syn kvar för att se vad det står. Eller om man lika gärna kunde göra låtarna tillgängliga för nedladdning över Internet.
- Kidsen köper ju inga skivor ändå, sa gitarristen. Dom vet knappt hur en cd-skiva ser ut!
Problemet är naturligtvis frågan om hur de som skapat och spelat in musiken ska få betalt för sitt jobb. Något som naturligtvis rättegången mot Pirate Bay-gänget har satt fingret på. Att det är tekniskt omöjligt att stoppa fildelning framgår med största tydlighet. Och dessutom vore det bara ytterst korkat att försöka. Kommer ni ihåg skivbolagens kampanj mot oinspelade kassettband? ”Home taping is killing music”, sa man. Yeah, right... Det gäller bara att komma på en bra och praktisk form för hur det ska ske.
- Tänk på TV-licensen, sa gitarristen. Den betalar alla som har en TV, oavsett om man tittar mycket eller lite. Oavsett om man bara tittar på sporten eller på polisserier. Man skulle kunna koppla en nedladdningslicens till alla internetabonnemang, resonerade han.
Härom dagen damp så tidningen STIM Nytt ned i postlådan. Den har ingenting med stoj och oväsen att göra. Det är en medlemstidning för alla som är anslutna till Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, mer känt som just STIM. I princip alla som skriver musik i Sverige är anslutna. Som Tomas Ledin och Björnåbenny och Basshunter. Själv har jag knåpat ihop en och annan inte helt minnesvärd refräng, så därför fick jag tidningen hemskickad.
I tidningen stod att läsa om ett marknadstest STIM gjorde i slutet av december, för att testa hur stort intresset var hos dem som lyssnar och laddar ned musik digitalt, att betala för ett abonnemang för att kunna fildela lagligt. Det visade sig att 87 procent av de som svarat tyckte att det skulle vara mycket eller ganska instressant att lösa ett frivilligt abonnemang som ger rätt att fildela musik.
Christer Nilsson,
som trots allt föredrar plastbiten, även om bokstäverna på omslagen är ruskigt små.
- Kidsen köper ju inga skivor ändå, sa gitarristen. Dom vet knappt hur en cd-skiva ser ut!
Problemet är naturligtvis frågan om hur de som skapat och spelat in musiken ska få betalt för sitt jobb. Något som naturligtvis rättegången mot Pirate Bay-gänget har satt fingret på. Att det är tekniskt omöjligt att stoppa fildelning framgår med största tydlighet. Och dessutom vore det bara ytterst korkat att försöka. Kommer ni ihåg skivbolagens kampanj mot oinspelade kassettband? ”Home taping is killing music”, sa man. Yeah, right... Det gäller bara att komma på en bra och praktisk form för hur det ska ske.
- Tänk på TV-licensen, sa gitarristen. Den betalar alla som har en TV, oavsett om man tittar mycket eller lite. Oavsett om man bara tittar på sporten eller på polisserier. Man skulle kunna koppla en nedladdningslicens till alla internetabonnemang, resonerade han.
Härom dagen damp så tidningen STIM Nytt ned i postlådan. Den har ingenting med stoj och oväsen att göra. Det är en medlemstidning för alla som är anslutna till Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå, mer känt som just STIM. I princip alla som skriver musik i Sverige är anslutna. Som Tomas Ledin och Björnåbenny och Basshunter. Själv har jag knåpat ihop en och annan inte helt minnesvärd refräng, så därför fick jag tidningen hemskickad.
I tidningen stod att läsa om ett marknadstest STIM gjorde i slutet av december, för att testa hur stort intresset var hos dem som lyssnar och laddar ned musik digitalt, att betala för ett abonnemang för att kunna fildela lagligt. Det visade sig att 87 procent av de som svarat tyckte att det skulle vara mycket eller ganska instressant att lösa ett frivilligt abonnemang som ger rätt att fildela musik.
Christer Nilsson,
som trots allt föredrar plastbiten, även om bokstäverna på omslagen är ruskigt små.
2009-03-10
”Gör inte idag det du kan skjuta upp till i morgon.” Jag hade fått ett skrivbordsunderlägg till pojkrummets skrivbord. Jag var kanske runt åtta-nio år. Skrivbordsunderlägget var blått. Någon vecka innan jul hade den ömma modern under ett besök på EPA dragit mig med till pappersavdelningen. ”Om vi skulle köpa ett skrivbordsunderlägg till lillebror”, sa hon. Vilken färg tycker du då att vi ska ta? Det fanns gula och blå. Jag tyckte att de gula var finast. Och det kunde man ju inte gå med på, att lillbrorsan skulle få det finaste. ”Jag tycker blå”, sa jag. Sedan när klapparna så öppnades på julaftonen visade det sig alltså att det var jag som skulle få det där underlägget. Ett blått.
På skrivbordunderlägget var tryckt allehanda finurliga citat. Det enda jag kommer ihåg idag, är det inledande. Det där om att skjuta upp saker. När jag gick i skolan hörde jag om en kille som utvecklat en läxläsningsstrategi helt i linje med det tankesättet. Om man fick en läxa en vecka innan den skulle redovisas, var det gott om tid kvar innan man behövde börja plugga in den. Vem behövde en hel vecka på sig?! Innan han visste ordet av var det bara två-tre dagar kvar innan läxförhöret. Men med lite flax kunde man faktiskt fixa det riktigt bra. Men på något underligt sätt satt han ändå där kvällen innan redovisningen, med en oöppnad bok. Men det kändes omoraliskt och förkastligt att bara läsa på kvällen innan, tyckte han. Det var ju ungefär som att man bara pluggade för betygen, och inte för att faktiskt lära sig för livet. Så han gav tusan i att plugga över huvud taget. Men det blev visst folk av den killen ändå.
Jag träffade en filosof en gång. Jag har glömt var och i vilket sammanhang. Till och med vem det var. Men jag kommer ihåg vad han sa. ”Man gör alltid det man vill. Man kanske önskar att man ville göra något annat, men man gör alltid det man vill.” Det är något att tänka på när man ligger på soffan och kollar på repriser av Friends, istället för att dammsuga golvet.
Hur kommer det sig att vissa tycks hinna med att vara så rysligt aktiva, medan dagarna bara ramlar iväg för andra? Det är ju inte så att vissa har fått ett dygn med 25 timmar. En kompis frågade om jag ville vara med på någon aktivitet (som jag också har glömt vad det var). ”Nej, jag hinner inte”, sa jag. ”Det gör du visst”, sa han. ”Det är bara en fråga om prioritering!”
Okej. Då prioriterar jag att kolla på repriser av Friends nu, istället för att städa. För att jag vill det.
Christer Nilsson,
som ser fram emot JJ Cales nya platta. Tidlös musik.
På skrivbordunderlägget var tryckt allehanda finurliga citat. Det enda jag kommer ihåg idag, är det inledande. Det där om att skjuta upp saker. När jag gick i skolan hörde jag om en kille som utvecklat en läxläsningsstrategi helt i linje med det tankesättet. Om man fick en läxa en vecka innan den skulle redovisas, var det gott om tid kvar innan man behövde börja plugga in den. Vem behövde en hel vecka på sig?! Innan han visste ordet av var det bara två-tre dagar kvar innan läxförhöret. Men med lite flax kunde man faktiskt fixa det riktigt bra. Men på något underligt sätt satt han ändå där kvällen innan redovisningen, med en oöppnad bok. Men det kändes omoraliskt och förkastligt att bara läsa på kvällen innan, tyckte han. Det var ju ungefär som att man bara pluggade för betygen, och inte för att faktiskt lära sig för livet. Så han gav tusan i att plugga över huvud taget. Men det blev visst folk av den killen ändå.
Jag träffade en filosof en gång. Jag har glömt var och i vilket sammanhang. Till och med vem det var. Men jag kommer ihåg vad han sa. ”Man gör alltid det man vill. Man kanske önskar att man ville göra något annat, men man gör alltid det man vill.” Det är något att tänka på när man ligger på soffan och kollar på repriser av Friends, istället för att dammsuga golvet.
Hur kommer det sig att vissa tycks hinna med att vara så rysligt aktiva, medan dagarna bara ramlar iväg för andra? Det är ju inte så att vissa har fått ett dygn med 25 timmar. En kompis frågade om jag ville vara med på någon aktivitet (som jag också har glömt vad det var). ”Nej, jag hinner inte”, sa jag. ”Det gör du visst”, sa han. ”Det är bara en fråga om prioritering!”
Okej. Då prioriterar jag att kolla på repriser av Friends nu, istället för att städa. För att jag vill det.
Christer Nilsson,
som ser fram emot JJ Cales nya platta. Tidlös musik.
2009-02-24
Platsen var någon sorts bungalow i södra Lanzarote. Det var solsemester med familjen. En sån där man tar i snöigaste, kallaste februari, för att göra väntan på den svenska sommaren något lite mer uthärdlig. Ett sovrum till mig, Kära Hustrun och dottern, 15 månader. Ett rum med kökshörna, TV och bäddsoffa för tonårssönerna. För att skona semesterkassan något hade vi just lagat och ätit lunch ”hemma”. Pannkaka. Huruvida det egentligen blev billigare än att käka pommes fritts vid poolen ska vi låta vara osagt. Klart knepigare var det i alla fall. Vad heter egentligen vetemjöl på spanska? Och hur bra går det egentligen att vända pankisar, med en osthyvel, när köket saknar något så grundläggande som en stekspade? Nåväl. Till slut blev det i alla fall någon slags pannkaka. Scrambled pannkaka i och för sig, men dock..
- Nu ska vi bada, utropade yngste sonen.
- Nej, det ska vi inte alls, sa jag. Vi måste vänta en timma, annars kan man få kramp!
Varpå övriga familjemedlemmar skrattade lätt nedlåtande åt mig. Ja 15-månaders dottern skrattade nog mest för att alla andra gjorde det, men ändå.
Nu är det så, att när jag var liten parvel sa alltid min mamma åt mig, att om man badar mindre än en timme efter maten så kan det få synnerligen allvarliga följder. Du vill väl inte påstå att min mamma narras!?
Nåväl, någonstans i bakhuvet hade jag ändå en artikel från någon tidning där man avfärdade mammas visdomsord som en vandringssägen. På webben hittar jag till och med följande från Svenska Livräddningssällskapet:
”Det finns ingen som helst sanning i att man skulle få kramp i vattnet av att äta för mycket eller för tätt inpå badet... (…) Tyvärr har vi själva bidragit till att sprida den här 'sanningen' i gammalt utbildningsmaterial”.
Så under stoj och stim vandrar så familjen upp till poolområdet för dagens dopp. Nu hör det också till saken att jag sedan späd ålder inte anser att vatten är mitt främsta element. Vi har en lite avmätt relation till varandra, jag och badning. Jag pratar alltså här inte om att tvätta sig och duscha och bada badkar och så, utan om att kasta sig i sjöar och springa på badhus i tid och otid. Men man måste ju bjuda till för den allmänna stämningens skull, tänkte jag.
Så trots att det nästan flöt isberg i poolen, knuffade jag undan en pingvin och hoppade i. Och vad tror ni händer, efter bara ett par simtag? Jag fick världens kramp i vänsterarmen! Tur att det bara var 50 centimeter djupt i barnpoolen. Men kom inte och säg att mamma inte hade rätt!
Christer Nilsson,
som har badkar, men inte är någon badkarl.
- Nu ska vi bada, utropade yngste sonen.
- Nej, det ska vi inte alls, sa jag. Vi måste vänta en timma, annars kan man få kramp!
Varpå övriga familjemedlemmar skrattade lätt nedlåtande åt mig. Ja 15-månaders dottern skrattade nog mest för att alla andra gjorde det, men ändå.
Nu är det så, att när jag var liten parvel sa alltid min mamma åt mig, att om man badar mindre än en timme efter maten så kan det få synnerligen allvarliga följder. Du vill väl inte påstå att min mamma narras!?
Nåväl, någonstans i bakhuvet hade jag ändå en artikel från någon tidning där man avfärdade mammas visdomsord som en vandringssägen. På webben hittar jag till och med följande från Svenska Livräddningssällskapet:
”Det finns ingen som helst sanning i att man skulle få kramp i vattnet av att äta för mycket eller för tätt inpå badet... (…) Tyvärr har vi själva bidragit till att sprida den här 'sanningen' i gammalt utbildningsmaterial”.
Så under stoj och stim vandrar så familjen upp till poolområdet för dagens dopp. Nu hör det också till saken att jag sedan späd ålder inte anser att vatten är mitt främsta element. Vi har en lite avmätt relation till varandra, jag och badning. Jag pratar alltså här inte om att tvätta sig och duscha och bada badkar och så, utan om att kasta sig i sjöar och springa på badhus i tid och otid. Men man måste ju bjuda till för den allmänna stämningens skull, tänkte jag.
Så trots att det nästan flöt isberg i poolen, knuffade jag undan en pingvin och hoppade i. Och vad tror ni händer, efter bara ett par simtag? Jag fick världens kramp i vänsterarmen! Tur att det bara var 50 centimeter djupt i barnpoolen. Men kom inte och säg att mamma inte hade rätt!
Christer Nilsson,
som har badkar, men inte är någon badkarl.
2009-02-10
De akademiska svärpäronen har tillfälligtvis omlokaliserat sig till Det Sora Äpplet. Kvar i vår omvårdnad har man lämnat Hunden. Själv har jag aldrig haft hund, så här skulle nya erfarenheter göras. Men världen är ju full av trevliga hundar. Som Lassie, Snobben och Pluto. Så det fanns ingen anledning till oro.
Hundar ska ha mat och så ska dom promeneras. Vi börjar med maten.
Den här Hunden tycker om barn. Fast det är inte dom han äter. Äter, det gör han däremot allt som hamnar i matskålen. Eller på golvet. Han placerar sig strategiskt under dotterns barnstol. Regelbundet ”råkar” korvbitar, pannkakor och mackor ramla ner. Dom har ett fint litet samarbete på gång där. Men jag klagar inte. Det går betydligt fortare att städa efter måltiderna sedan Hunden kom in i vårt liv.
Så till promenaderna. Då de ska ut flera gånger om dagen, får man helt automatiskt flera stärkande, kontemplativa och makliga promenader per dag. Tänkte jag. Hunden hade en annan uppfattning. Att ”gå fot” är för Hunden ungefär vad kvantfysik är för mig. Jag har hört uttrycket, men har ingen vidare koll på vad det är. Promenaderna blir sedan också tämligen ryckiga. Vid varje lyktstolpe ska Hunden stanna, lukta och sedan själv klämma ur en skvätt. Det är fascinerande. Det spelar ingen roll om vi går femtio, femhundra eller femtusen meter. Nog tusan har Hunden någon centiliter kvar även till den sista lyktstolpen. De gula fläckarna lyser föga diskret i den vita snön. Det får mig att tänka på snömonstret i filmen Mosters Inc., som ville bjuda på gul ”snow cone”, och som försäkrade: ”don’t worry, it’s lemon”. Och även Frank Zappas visdomsord i låten Don’t eat the yellow snow.
Sedan har vi ”tvåan”. Mojo Nixon och Skid Roper skrev en låt som hette Amsterdam dog shit blues. Ett tips är att man håller koll på var man sätter fötterna när man strosar längs Amsterdams trottoarer. Så vill man ju inte ha det. Följaktligen plockar man upp bevisen efter Hunden i en svart påse. Man kan ju alltid låtsas att man är med i C.S.I. och att Horatio Caine just sagt: ”bag those evidence”. Men tankarna far ändå till Joe Walsh-låten Ordinary average guy; ”And every Saturday we work in the yard, Pick up the dog do, Hope that it's hard”.
Men allra oftast ligger den livsnjutande Hunden bara och softar. Lyfter på ett ögonlock och kikar om något är på gång och somnar sedan om. Schysst liv!
Christer Nilsson,
som när detta införs i tidningen passande nog befinner sig på Hundöarna (dvs Kanarieöarna).
Hundar ska ha mat och så ska dom promeneras. Vi börjar med maten.
Den här Hunden tycker om barn. Fast det är inte dom han äter. Äter, det gör han däremot allt som hamnar i matskålen. Eller på golvet. Han placerar sig strategiskt under dotterns barnstol. Regelbundet ”råkar” korvbitar, pannkakor och mackor ramla ner. Dom har ett fint litet samarbete på gång där. Men jag klagar inte. Det går betydligt fortare att städa efter måltiderna sedan Hunden kom in i vårt liv.
Så till promenaderna. Då de ska ut flera gånger om dagen, får man helt automatiskt flera stärkande, kontemplativa och makliga promenader per dag. Tänkte jag. Hunden hade en annan uppfattning. Att ”gå fot” är för Hunden ungefär vad kvantfysik är för mig. Jag har hört uttrycket, men har ingen vidare koll på vad det är. Promenaderna blir sedan också tämligen ryckiga. Vid varje lyktstolpe ska Hunden stanna, lukta och sedan själv klämma ur en skvätt. Det är fascinerande. Det spelar ingen roll om vi går femtio, femhundra eller femtusen meter. Nog tusan har Hunden någon centiliter kvar även till den sista lyktstolpen. De gula fläckarna lyser föga diskret i den vita snön. Det får mig att tänka på snömonstret i filmen Mosters Inc., som ville bjuda på gul ”snow cone”, och som försäkrade: ”don’t worry, it’s lemon”. Och även Frank Zappas visdomsord i låten Don’t eat the yellow snow.
Sedan har vi ”tvåan”. Mojo Nixon och Skid Roper skrev en låt som hette Amsterdam dog shit blues. Ett tips är att man håller koll på var man sätter fötterna när man strosar längs Amsterdams trottoarer. Så vill man ju inte ha det. Följaktligen plockar man upp bevisen efter Hunden i en svart påse. Man kan ju alltid låtsas att man är med i C.S.I. och att Horatio Caine just sagt: ”bag those evidence”. Men tankarna far ändå till Joe Walsh-låten Ordinary average guy; ”And every Saturday we work in the yard, Pick up the dog do, Hope that it's hard”.
Men allra oftast ligger den livsnjutande Hunden bara och softar. Lyfter på ett ögonlock och kikar om något är på gång och somnar sedan om. Schysst liv!
Christer Nilsson,
som när detta införs i tidningen passande nog befinner sig på Hundöarna (dvs Kanarieöarna).
2009-01-27
Internet är en alldeles fantastisk plats. Jag kan enkelt och smärtfritt sno ihop en egen hemsida, publicera den på webben, och så vips kan praktiskt taget alla med en Internetuppkoppling runt om globen läsa vad jag har skrivit. Ja, om de förstår svenska förstås.
Och det underliga är inte att det ibland strular och inte funkar. Det underliga är att det överhuvudtaget alls fungerar. Kom igen. Ettor och nollor. Allvarligt talat. Har någon en aning om hur många ettor och nollor det gick åt för att mejla över den här texten till redaktionen?
Äldste sonen pluggar på annan ort. Med hjälp av en kamera kopplad till datorn och ett speciellt program kan vi sitta och vinka till varandra över webben och prata om väder och väsentligheter. Bildtelefon, liksom. Rena rama Star Trek. För bara något tiotal år sedan hade inte ens James Bond sådana här grejer.
Den yngste sonen sitter framför sin dator i sitt rum. Med hjälp av ett annat program kan jag sitta i vardagsrummet och påpeka att läggdags närmar sig med stormsteg.
Men jag kan inte direkt påstå att jag ligger i framkant när det gäller teknikens under. Allt det här är naturligtvis ”old news” sedan länge för de riktigt insatta. Jag har just upptäckt det. En annan grej är det här med bloggar.
Det allvetande nätet definierar en blogg som ”en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade, så att de senaste inläggen alltid är högst upp”. Tydligen är det så att om man skriver en blogg så får man otroligt mycket uppmärksamhet i kvällspressen. Och på något underligt sätt tjänar man visst en massa pengar också. Och så får man vara med och dansa i TV. Själva skrivandet tycks inte vara så väldigt olikt att skriva den här krönikan i lokaldraken. Det skulle väl vara det är med pengar och berömmelse som är skillnaden då…
Vid en sökning på ordet blogg fick jag i runda slängar 52 400 000 träffar.
Bland annat följande sidor: En 17-årig fotomodell (”Vi har tagit en liten paus i plåtandet så nu sitter vi och äter lunch.”), en blond kvällspressfavorit (”Usch nu har jag tydligen feber.”) och Eldkvarns Svart Blogg (”rotmos med fläsklägg följt av husets lilla chokladkaka”) Okej. Fotomodeller äter, blondiner får feber och Plura gillar fläsklägg.
En faslig massa bloggar finns det i alla fall. Så jag tror inte att jag bryr mig om att skriva någon.
Christer Nilsson,
som just hört om en grej som heter Facebook.
Och det underliga är inte att det ibland strular och inte funkar. Det underliga är att det överhuvudtaget alls fungerar. Kom igen. Ettor och nollor. Allvarligt talat. Har någon en aning om hur många ettor och nollor det gick åt för att mejla över den här texten till redaktionen?
Äldste sonen pluggar på annan ort. Med hjälp av en kamera kopplad till datorn och ett speciellt program kan vi sitta och vinka till varandra över webben och prata om väder och väsentligheter. Bildtelefon, liksom. Rena rama Star Trek. För bara något tiotal år sedan hade inte ens James Bond sådana här grejer.
Den yngste sonen sitter framför sin dator i sitt rum. Med hjälp av ett annat program kan jag sitta i vardagsrummet och påpeka att läggdags närmar sig med stormsteg.
Men jag kan inte direkt påstå att jag ligger i framkant när det gäller teknikens under. Allt det här är naturligtvis ”old news” sedan länge för de riktigt insatta. Jag har just upptäckt det. En annan grej är det här med bloggar.
Det allvetande nätet definierar en blogg som ”en webbplats som innehåller periodiskt publicerade inlägg på en webbsida där inläggen är ordnade, så att de senaste inläggen alltid är högst upp”. Tydligen är det så att om man skriver en blogg så får man otroligt mycket uppmärksamhet i kvällspressen. Och på något underligt sätt tjänar man visst en massa pengar också. Och så får man vara med och dansa i TV. Själva skrivandet tycks inte vara så väldigt olikt att skriva den här krönikan i lokaldraken. Det skulle väl vara det är med pengar och berömmelse som är skillnaden då…
Vid en sökning på ordet blogg fick jag i runda slängar 52 400 000 träffar.
Bland annat följande sidor: En 17-årig fotomodell (”Vi har tagit en liten paus i plåtandet så nu sitter vi och äter lunch.”), en blond kvällspressfavorit (”Usch nu har jag tydligen feber.”) och Eldkvarns Svart Blogg (”rotmos med fläsklägg följt av husets lilla chokladkaka”) Okej. Fotomodeller äter, blondiner får feber och Plura gillar fläsklägg.
En faslig massa bloggar finns det i alla fall. Så jag tror inte att jag bryr mig om att skriva någon.
Christer Nilsson,
som just hört om en grej som heter Facebook.
2009-01-13
Så, då var det slut på allt vad helger och mellandagar och långledigt heter. Adjö till pilla i naveln och ligga och dra sig. Åter till hårt arbete och havregrynsgröt. Och ett sprillans nytt år ligger där som ett oskrivet blad.
Vi ska börja med en liten övning. Tänk dig att du är på en middagsbjudning och du ska presentera dig själv för de gäster du inte känner sedan tidigare. Och året är 2004! Just det. Det är för fem år sedan. Ja, vad i hela fridens namn hände då, kan man fråga sig? Vem vann Idol? Hur gick det i sommar-OS det året? 2004 var för övrigt året vi lärde oss att stava till tsunami och fick reda på var Knutby ligger. Och hur såg ditt privatliv ut då? Det är knepigt hur snabbt man glömmer, eller hur? Men oavsett om man kommer ihåg exakt vilket år olika saker hände, så får man ett tillfälle att reflektera över vilka svängar ens liv har tagit.
Så till del två av övningen. Det är samma middagsbjudning. Du ska återigen presentera dig själv. Men nu är året 2014! Japp, det är om fem år. Ja, ingen vet ju med säkerhet vad som kommer att hända i framtiden. Det finns visserligen pålästa herrar och damer som gör prognoser på de mest vetenskapliga sätt, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så det är lika bra att fläska på med rejäla framtidsvisioner. ”Ja, sedan jag vann 25 miljoner (nej förresten vi säger 50 miljoner) på Lotto så är jag ju ekonomiskt oberoende…” Sedan kan man ju fortsätta att berätta om sin våning i New York och sin villa i Toscana. Och dessutom har man naturligtvis inte blivit fem år äldre, utan bara fem år snyggare. Alla nära och kära är dessutom friska och lyckliga.
Jag har gjort den här övningen ett flertal gånger med olika grupper. Och det som är slående är just vilka positiva tankar om sin framtid människor har. ”Jag blev ju arbetslös då för ett par år sedan och då började jag kröka rätt hårt. Och sedan gick frugan ifrån mig…” Nej, den typen av framtidsbilder har jag aldrig hört. Övningen fungerar som en positiv affirmation.
Så, med denna övning i ryggen och uppfylld av positiv energi, vad önskar jag då skymta i 2009 års kristallkula? Att dottern, nu snart ett år och fyra månader, sover hela natten in egen säng utan att vakna en enda gång. Att sommaren kommer tidigt och blir lång och varm. Att den nyinköpta bilen visar sig vara lika bra som försäljaren sa. Jag nöjer mig med det.
Christer Nilsson,
som tycker att Kleerup ska kamma sig och sluta med sitt knarkliberala nonsenstugg.
Vi ska börja med en liten övning. Tänk dig att du är på en middagsbjudning och du ska presentera dig själv för de gäster du inte känner sedan tidigare. Och året är 2004! Just det. Det är för fem år sedan. Ja, vad i hela fridens namn hände då, kan man fråga sig? Vem vann Idol? Hur gick det i sommar-OS det året? 2004 var för övrigt året vi lärde oss att stava till tsunami och fick reda på var Knutby ligger. Och hur såg ditt privatliv ut då? Det är knepigt hur snabbt man glömmer, eller hur? Men oavsett om man kommer ihåg exakt vilket år olika saker hände, så får man ett tillfälle att reflektera över vilka svängar ens liv har tagit.
Så till del två av övningen. Det är samma middagsbjudning. Du ska återigen presentera dig själv. Men nu är året 2014! Japp, det är om fem år. Ja, ingen vet ju med säkerhet vad som kommer att hända i framtiden. Det finns visserligen pålästa herrar och damer som gör prognoser på de mest vetenskapliga sätt, men riktigt säker kan man ju inte vara. Så det är lika bra att fläska på med rejäla framtidsvisioner. ”Ja, sedan jag vann 25 miljoner (nej förresten vi säger 50 miljoner) på Lotto så är jag ju ekonomiskt oberoende…” Sedan kan man ju fortsätta att berätta om sin våning i New York och sin villa i Toscana. Och dessutom har man naturligtvis inte blivit fem år äldre, utan bara fem år snyggare. Alla nära och kära är dessutom friska och lyckliga.
Jag har gjort den här övningen ett flertal gånger med olika grupper. Och det som är slående är just vilka positiva tankar om sin framtid människor har. ”Jag blev ju arbetslös då för ett par år sedan och då började jag kröka rätt hårt. Och sedan gick frugan ifrån mig…” Nej, den typen av framtidsbilder har jag aldrig hört. Övningen fungerar som en positiv affirmation.
Så, med denna övning i ryggen och uppfylld av positiv energi, vad önskar jag då skymta i 2009 års kristallkula? Att dottern, nu snart ett år och fyra månader, sover hela natten in egen säng utan att vakna en enda gång. Att sommaren kommer tidigt och blir lång och varm. Att den nyinköpta bilen visar sig vara lika bra som försäljaren sa. Jag nöjer mig med det.
Christer Nilsson,
som tycker att Kleerup ska kamma sig och sluta med sitt knarkliberala nonsenstugg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
